Film, tv och pop – i stället för Prozac

NÖJE

Nicholas Cage får mig att släppa förträngningarna.

Jag är värdelös. Jag är ett svin. Du också.

Vi är alla värdelösa.

Det blir tre procents nedgång i Europas julhandel i år, enligt Deloitte.

Men bara i Sverige kommer vi att köpa meningslösa julklappar för runt 40 miljarder kronor (i USA: cirka 1, 6 biljoner kr).

Samtidigt dör 30 000 barn i världen varje dag, enligt MPH. 2,8 miljarder människor lever på under två dollar om dagen, enligt FN, och 1,2 miljarder på mindre än en dollar. Jag gör ytterst lite åt att förbättra situationen.

Jag ägnar mitt liv åt att undvika att tänka på den.

Jag lyssnar på sånger om hjärtan som går sönder eller kanske inte ens det, kanske bara låtar som bara glider fram i kokaindimmor. Jag ser på filmer från Hollywood som är lagom, men bara lagom, berörande och skrattar åt cyniska komediserier på tv.

Jag gillar det.

Du med.

Nästan alla gillar det.

Popkultur är Prozac mot vår skam. Vi förtränger och går vidare.

Men ibland slås pansaret sönder. Det finns popkultur som griper tag. På riktigt. Som gör ont. För ont.

Filmen ”Lord of war”, med Nicholas Cage, Jared Leto och Ethan Hawke, är en sån film. Inte för att den är mästerlig (det hade den kunnat bli om Martin Scorsese regisserat) utan för innehållet.

Den handlar om vapenhandel, om hur kulor mördar oskyldiga barn.

Vi får se det hända. Vi får se barn huggas ner med machete. Precis som i verkligheten.

Jag kom ut från biografen illamående av skam, skuldkänslor och det världssamvete som jag så noggrant undertrycker och ersätter med lyxångest.

Världen är ond. Världen förstörs av jakten på makt och pengar. Och jag har inte ens autogiro till Röda Korset. Jag vet inte ens vad ”källsortera” betyder. Fy fan.

Men: Om jag åtminstone kunde vara tacksam för allt jag har. Om vi kunde vara tacksamma. Då skulle skammen vara lite lättare att bära.

I stället: julkorven är för fet och satan alltså vad svårt det är att hitta en plasma-tv för under 20 000.

VECKANS…

Fredrik Virtanen