Med den störste på scen tog jag farväl till hiphopen

NÖJE

NEW YORK

Allting dör, det är ett faktum.

I våra vackraste Rocawear-jeans sjöng vi på begravningen.

Kungen har lämnat byggnaden.

"The undisputed heavyweight champion in the world of hiphop", ylar boxningsutroparen Michael "Lets get ready to ruuuumble" Buffer på Madison Square Garden.

Och det är sant.

Han var den bäste.

Han var verkligen det.

Här i landet av de fria är det ingen hemlighet, här har han sålt 20 miljoner skivor, men för en hel nation däruppe i Norden slutar hiphopens mästare utan att de flesta ens visste att han fanns.

Jay-Z.

Jiggaman.

Jehova.

Kärt barn har många namn, Gud har tre.

I tisdags, den 25 november, gjorde Jay-Z sin stora avskedsspelning på hemmaplan, och" tja du skulle ha varit där, du borde ha varit där.

Runt 20 000 fans, vissa hade betalat 800 dollar, och Jay-Z hade bjudit in några av de bästa: Pharrell, Foxy Brown, Missy Elliott, Mary J Blige, Beyoncé Knowles och R Kelly.

Det var en lycklig, sorgsen, sprakande begravning; så mycket kärlek, så många tårar, så många svängande breda stjärtar och så många omöjliga rim som rann som Cristal.

"Izzo". "Nigga what, nigga who", "Big pimpin", "Hard knock life", alla kunde allt, så betydelsefullt.

Nu är det över.

"The black album" är släppt, inga fler soloskivor, inga mer konserter. Jiggaman ska göra film, affärer och leva lycklig i alla sina dagar med bedårande Beyoncé; du skulle sett hur de log mot varandra vid "Cracy in love": som att de delade världens finaste hemlighet, som att livslång kärlek ändå var möjlig; inget mera mackande för Jigga.

Det var fint.

Jay slutar och jag passar på att dra, tajmingen känns perfekt. Hiphop har aldrig, inte verkligen, berört mig; inte hjärtat, mest hjärnan, främst benen. Jag är en vit grabb från inlandet som längtade till den där efterfesten i Eldkvarn- Carlas kök på Södermalm som pågick samtidigt, där Håkan Hellström sjöng "Spårvagn genom livet" med Plura och två berömda rockrecensenter.

Farväl till hiphop.

Jiggaman has left the building.

Forever J.

Nej, det var inte författaren Neal Pollacks fel, det var mitt. Elvis Presley och Sun-grundaren Sam Phillips träffades ett år tidigare, den 4 januari 1954, för att vara exakt. Resten är, som nån sa, historia.

Sjukt, igen. Ena dagen fejkad snö, nästa dagen gröna löv uppklistrade på träden och Jude Law i 60-talskostym utanför fönstret. De spelar in den nya versionen av Michael Caines "Alfie".

Hade varit jättekul om Jude varit naken.

Daniel, you are so gay you put a lisp in the word "cracker".

Skylt utanför den bisarra affären som säljer maskeradgrejor: "Barn utan tillsyn kommer att säljas som slavar".

Bara i New York, barn, bara i New York.

Knäcks in the city

Fredrik Virtanen