Hela teatern ryms i din tv

Slipp kulturflabbarna Tv-serierna har stadigt närmat sig scendramat med välskrivna manus och nu har ”In treatment” – med Blair Underwood och Gabriel Byrne – snott hela teatern. Varför ska man då genomlida spott från scenkanten och skådiskollegornas flabb, undrar Virtanen.
Foto: HBO
Slipp kulturflabbarna Tv-serierna har stadigt närmat sig scendramat med välskrivna manus och nu har ”In treatment” – med Blair Underwood och Gabriel Byrne – snott hela teatern. Varför ska man då genomlida spott från scenkanten och skådiskollegornas flabb, undrar Virtanen.
NÖJE

Teater är ofta en dynamit-upplevelse.

Ändå hänger jag alltmer sällan på Dramaten.

Den geniala tv-serien ”In treatment” förklarar varför.

Länge funderade jag på varför jag dumpat teatern, bortsett från varje omistlig Lars Norén-föreställning som Riksteatern ger.

Var det för risken att bli spottad i ansiktet från scenkanten? För att slippa de sååå-förstående skratten från skådespelarnas kollegor i publiken? Eller risken att sitta fast i tre, kanske fyra timmar, när redan första akten är en stinkare? Eller kanske bara ett anfall av modern torgskräck?

Njäe. Allt det där stod jag gärna ut med under tio teaterintensiva år (innan New York-boendet 2002–2005). För ibland, ganska ofta, fick jag den inspiration och lycka en riktigt stark teaterföreställning ger.

Men förra veckan fattade jag.

När jag, helt uppslukad, såg de första sju avnitten av tv-serien ”In treatment” stod det klart varför jag dumpat teatern i takt med att allt fler turistbussar närmat sig Stadsteatern.

Enkelt:

Jag behöver inte teatern längre.

Tv-dramat och teatern har närmat sig varandra. Vilket är dåligt för teatern, men bra för televisionen.

De stora scenerna kör alltmer publikfriande föreställningar för att fylla bänkarna, samtidigt som tv-dramat har en aldrig skådad guldålder.

Tv-drama har, efter David Chases ”The Sopranos” och Aron Sorkins ”Vita huset” som mest berömda exempel, tagit elefantkliv mot komplicitet, svärta och realism.

Tv-dramat har snott pjäsens främsta styrka: texten. Den goda texten.

(Ökat tv-utbud har alltså lett till bättre tv; marknadnadsekonomi kan således leda till högre kvalitet även inom kulturen, men den krönikan skriver jag en annan gång.)

Nu har den lilla kanonkanalen HBO i USA tagit ännu ett steg.

De har snott hela teatern.

”In treatment” har inte en enda biljakt, inga specialeffekter, inga tidsresor, ingenting egentligen. Bara två personer i ett mysigt rum som pratar med varandra om jobbiga saker.

Den eminente Gabriel Byrne spelar psykoterapeuten, Blair Underwood är en av patienterna och Byrnes egna psykolog spelas av Dianne Wiest.

Låter det tråkigt?

Det är det inte. Faktum är att halvtimmen tar slut alldeles för fort, trots att det – även med teatermått – är oerhört minimalistisk. Två starka skådespelare, ett välskrivet manus. Det är allt som behövs för att välja bort teatern. Tyvärr.

Men jag kommer tillbaka när Stadsteatern slutar spela antika ”Arsenik och gamla spetsar” och fåniga ”Rock ’n’roll” och när Dramaten ger fan i att bjuda in ”Hamlet”, igen, och så desperat och mellanskiktsintellektuellt ger plats till popsångaren Rufus Wainwright.

Leve tv:n! Leve den lilla tv:n!

FAKTA

Veckans...

BABE. Alexander Skarsgård. MP3. ”You can count on me” med Counting Crows. Jag gnäller visst bara i dag (se nedan) men Adam Duritz & hans smutsiga mannar är bland de mest underskattade i gubbrockbranchen och därför önskar jag alltid att de ska bevisa det med en ny ”Omaha” eller en ”Mr Jones”. Så blev det inte, men jag väntar ändå förhoppningsfullt till 24 mars när cd:n ”Saturday nights & sunday mornings” släpps. FILM-BESVIKELSE. Jättehyllade ”Before the devil knows your’e dead”. Verkligen toppen att se Marisa Tomei så urhet och naken så ofta, men i övrigt lever den här deppiga thrillern med suveränerna Tomei, Ethan Hawke, Philip Seymour Hoffman och Albert Finney inte upp till hajpen. Höga förväntningar kan mörda även den bästa film. HIPSTER-MUSIKAL. ”Sweeney Todd”. Den gamle gothen Tim Burton går längre än någonsin och gör en filmmusikal med, såklart, Johnny Depp och, såklart, fru Helena Bonham Carter. Redan en stor filmfestivalsfavorit, men bortom coolman kan bara den mest inpiskade Mikael Samuelsson-fantast älska den här bisarra såsen av mord och sång. (Premiär fredag).