Nu måste vi rehabiliteras

Fredrik Virtanen om livet efter schlagerhysterin

Överspelat Äntligen kan vi bli fri från denna hysteri - i alla fall i elva månader.
Överspelat Äntligen kan vi bli fri från denna hysteri - i alla fall i elva månader.Foto: Jimmy Wixtröm
NÖJE

Smutsen måste bort! Jag behöver rening!

Melodifestivaltsunamin svepte över mig mot min vilja och nu måste jag ta mitt liv tillbaka med den utmärkta, men fasligt seglästa, lilla reportagetidningen Filter.

Jag har fastnat i pockettidningen Filters text om svensk restauranghistoria, med utgångspunkt från den Michelinstjärnejagande finkrögaren Håkan Thörnström i Göteborg, och texten tar aldrig slut. Efter den finns en nästan lika lång, nästan lika underhållande och snäppet viktigare text om varför vi bör hata plastankor.

Filter är motsatsen till Melodifestivalen och kanske är det därför jag går hela vägen till det smalaste jag hittar nu när årets överlägset största folkfest är slut.

Vilsenhet är mitt namn.

Livet är ett märkligt vakuum.

Mello är vinn-vinn för tv, artister, medier, designers, komiker och skivbolag. Alla – bortsett från biografer, teaterföreställningar och krogar som förlorar mång­miljonbelopp lördagar mellan klockan 19 och 22 under fem veckor – drar nytta av Melodifestivalen. Till och med morgontidningarna har numer egna recensenter på plats. Mello är påtvingad alla, från nördigaste kreddpajsare till gamla svärmor. Mello är en tsunami. Mello är en folkfest som mosar all annan kultur under fem veckor.

Och mosar min hjärna.

Och din, det är jag säker på.

Jag slutade handla skivor. Slutade surfa efter spännande nyheter. Slutade gå på bio. Slutade se på CNBC. Slutade läsa annat än krönikor om Melodifestivalen. Det är skandal. Skandal av mig. Men få är starka nog att stå emot ett så våldsamt flerfrontsangrepp från så många kommersiella aktörer.

Nu då?

När allt är över?

Jag vet inte. Jag försöker ta igen allt jag missat i Mellos skugga men är kvar i folks upprördhet över jävla-förståsigpåar-jurygrupper som inte såg att Sanna Nielsen var bättre än Charlotte Perrelli. Jag är dumifierad än.

Ett kort, svagt, ögonblick blir jag pepp på onsdag. Då går nämligen den redan så oerhört förhandshånade rockfilmen ”Angel” av Colin Nutley upp. Jag är alltså tokig. Helena Bergström och Rolf Lassgård och Rikard Wolff är med. Givetvis. Det är Melodifestivalen som bio. Detta blir jag peppad på. Hilfe, hilfe!

Smutsen måste tvättas bort.

Det är fulkultur-rehab som gäller nu.

Jag plockar fram Filter igen. Läser om en fantastiskt dyr partikelaccelerator och börjar på Kerstin Ekman-gigantreportaget. Mmm, finkultur!

Först efter Filter kan jag ta mig vidare till folkligare kulturyttringar som varpa, Teater Galeasen, Håkan Hellströms nya cd och Fredrik Lindströms oerhört tråkiga samtalsserie om människan på Kunskapskanalen.

Därpå är jag, kanske, redo för bredare ”100 Höjdare USA” och sedan för det jämförelsevis minimala folknöjet ”Allsång på Skansen”.

Och om ett år sitter jag där igen, när Melodifestivalen sprutas in genom varenda por och gör mig till en baljväxt.

FAKTA

Veckans…

BABE. Alexander Bard. Hans medeltida domarkrage fick honom att se oerhört gullig ut. Och vårt hemland Östergötlands jury gav honom också 12 poäng.

KLASSIKER. ”Matrix” från 1999 på TV3 i lördags. Vilken magisk film. Sedan kom hippie­uppföljarna och skämtet gick för långt.