Ljuset i slutet av tv-tunneln

Fredrik Virtanen skriver om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag

HJÄLTEN Damian Lewis spelar snuten Charlie i nya TV 3-serien ”Life”. Och han räddar därmed tv-våren.
HJÄLTEN Damian Lewis spelar snuten Charlie i nya TV 3-serien ”Life”. Och han räddar därmed tv-våren.
NÖJE

Här är USA:s nya tv-hjälte.

En zenbuddhistisk superpolis som suttit oskyldigt dömd för ett trippelmord i 12 år.

”Life” visar att manusstrejken i USA inte behöver ha förstört Hollywoods tv-guldålder.

Värsta baben!
Värsta baben!

Att vi om tio år använder tv:n som vi känner den i dag är inte troligt.

Garanterat kommer vi mycket oftare att titta när det passar oss genom att beställa hem via nätet. Utan massa poänglösa och dyra mellanhänder som bestämmer nåt så omodernt och konstigt som en ”sändningstid”.

Så det är lätt att fatta att Hollywoods manusförfattare behövde helt nya avtal, och en 100 dagar lång strejk som slutade den 12 februari verkar ha fixat den biffen.

Men för oss tunga tv-missbrukare var det illa.

För Hollywoods guldålder inom tv-drama likaså.

Allt stod plötsligt still och konsekvenserna kommer vi leva med längre än hela 2008, speciellt här i Sverige där bara Canal+ möter passningarna från Hollywood, i stället för att ligga som en lat SVT-padda och börja sända en ”ny” serie när den är tre säsonger gammal i USA. Alternativt gömma serien på bisarra sändningstider, som TV 4 gör med Tina Feys komedimästerverk ”30 Rock”.

Men.

Nu är det färdiggnällt och vi är framme vid den trevliga delen av krönikan.

Det går nämligen att vaska fram guldkorn än.

”Life” heter den filosofiska actionserien som börjar sändas i TV 3 i morgon, tisdag, klockan 20.00. Och säsong ett har inte ens sänts färdigt i USA än! Piggt jobbat, Anders Knave.

Upplägget är fiffigt: Polisen Charlie Crews (stilige A-skådisen Damian Lewis) dömdes för 12 år sedan för att ha slaktat en familj. Kruxet är att han var oskyldig. Men nu har han fått ett gigantiskt skadestånd av Los Angeles stad och sitt jobb tillbaka och en kåt, råhet exknarkare som ny partner (Sarah Shani).

De löser små otrevliga mord medan Crews samtidigt rotar i vem som satte dit honom för 12 år sedan.

Och precis som alla andra hjältar nuförtiden (Houses pillerknaprande, Dexters mord, Monks autism etc) har också Crews ett lyte: Han är zenbuddhist. Ett lyte därför att hämnd inte är förenligt med den livsåskådning han valde för att stå ut i 12 oskyldiga år i finkan med ständiga misshandlingar eftersom en polis inte var särskilt poppis bland de riktiga mördarna.

Poppis är han däremot som fri, känd och svinrik hos Los Angeles-brudarna. Den ena vurpingen efter den andra knackar på hans lyxvilladörr för att få lite enkelt rajtantajtan. Med en man som inte ens vet hur man svarar i en mobiltelefon. Ja, ni hör ju själva.

FAKTA

Veckans...

BABE. Anna Maria Granath, som benmuskelfixerad sportreporter i ”Morgonsoffan”.

TV-KOCK. Mat-Niklas. Jag tycker om hans salta blick och käkreportage från New York, men kom igen: lite information och ursprung om rätterna du dunkar ihop vore lämpligt. Vad ÄR baked beans, egentligen? Och min mamma har ingen aning om vad en ”rub” (en torrkryddning som gnids in i köttet) är. Tror jag.

CD. Sebastian Telliers ”Sexuality”. Jag har varit onödigt sträng mot denna erotiska lilla våta poppärla som växer så det sprakar i öronen. Och Telliers ”Divine” får förstås min röst i Eurovision Song Contest. Har någon, förresten, fattat vad Charlotte Perrellis knäppa ”Hero” handlar om? Är kärleken en hjälte? Kan bara en hjälte berätta ”historien om kärlek och medkänsla”? Mmm...’kej.

LARS NORÉN. Visst är det festligt att poeter och frilansare som inte når till Noréns knäskålar tävlar i att försöka kapa av dem?

DVD. ”The Savages” (import) med två ess: Laura Linney och Philip Seymour Hoffman. Tragikomik av den klass Hoffman alltid har skämt bort oss med och där hans brors boffa-bensin-och-gråta-film ”Love Liza” är stjärnan på julgranen. Eller kanske ”Happines”. Eller kanske ”Och så kom Polly”. Eller kanske ”Capote”. Eller kanske ...

POCKET. ”Sex, droger & kalaspuffar – ett lågkulturmanifest” (Ica bokförlag). Chuck Klosterman hamrar om och om igen in att det går utmärkt att vara rolig, smart och trashig på samma gång.