Amanda – ingen femetta direkt

Fredrik Virtanen skriver om sin syn på nöjesvärlden – VARJE MÅNDAG

1 av 2
finn fem fel Fredrik Virtanen ångrar att han i viss mån litade på Jan Gradvall och i ännu större mån på Markus Larsson. Kritikernas femma respektive fyra till ”Idol”-Amandas debutalbum ”Killing my darlings” är ett tecken på att rockmusiken står inför döden.
NÖJE

Det är svårt i dag att navigera sig fram till god musik när även landets främsta kritiker ger kanonbetyg till en alldaglig ”Idol”-artist.

Amanda Jenssen, toppbetyg.

Kom igen.

Jag lever inte i dokusåparockvärlden.

Med viss trist snobbism kan man säga att jag undviker den. Inte för att jag är direkt emot den, men man bara vet ju hur förföriskt trevligt inställsam det massproducerade är. Man sups full och glömmer alla konstnärliga värden.

Så.

Därför har vi kritikern. Den coola nörden vars jobb det är att berätta för oss som inte har tid att titta på alla ”Idol”-avsnitt vilka skivor vi ska punga ut 200 spänn för.

Så jag köpte Amanda Jenssens cd ”Killing my darlings”.

Ja, ganska olikt mig men hey, den fick fem Dagens Industri av Jan Gradvall.

Fem!

Alltså fem. Det magiska betyget som jag använde för U2:s ”The Joshua Tree”,

Van Morrisons ”No guru, no method no teachers”, Guns ’n’ roses ”Appetite for destruction”, Stone Roses debutalbum, R.E.M.s ”Automatic for the people” och, möjligtvis, Otis Reddings ”Blue”.

Och inte nog med det. Markus Larsson, Aftonbladets normalt strängare kritikerstjärna, sa också ”köp”. Han gav Amanda Jenssen det mycket betydelsefulla betyget 4 plus.

Det avgjorde saken. Gradvall är god granne med skivans producent Per Wiksten från Wannadies, och Gradvall är den vänligaste kritiker landet har, men när även Larsson dunkade på så var jag ju tvungen – även om det förstås lät mycket konstigt med betygen fyra och fem till en svensk 19-åring som sjungepå engelska.

Ja, ni förstår ju var jag vill komma.

(Tystnad).

Som tur är är jag en välbärgad person och klarar den här 200-kronorssmällen utan problem, men satan vad synd jag tycker om studenten som satsade sina sista pengar på en klassiker men fick en trevlig treplusschlagerskiva med rostig röst på svengelska. Och då ska vi minnas att Jakob Hellmans klassiker ”Och stora havet” fick tre – tre – plus av Kjell Häglund 1989.

Tre plus till Jakob Hellman. Fyra plus till Amanda Jenssen. Och fem DI.

Det är såklart genant.

Bob Dylan skrev att ”nånting händer, svensson, men du vet inte vad det är” och ”don’t criticize what you can’t understand”.

I dag är det omvänt. Kritikern älskar det som alla förstår och som säljer duktigt.

Jag vet inte vad det betyder, och jag vet inte varför det blev så här snett, men jag vet att rocken som konstform är på väg att dö.

FAKTA

veckans ...

BABE. Tony Zoulias. 90-talsmannen brer jordnötssmör på videoband i små jinglar för ZTV och jag kan inte hjälpa att tycka att det är roligt, det är så skadat roligt. ZTV är på gång igen med egna fina program, övervikt av hiphop-videor och med den magiska brittiska humorkaramellen ”The mighty boosh”.

NORÉN. Gud vad jag älskar detta snille. Just nu i ”En dramatikers dagbok”: Han går och handlar sushi.

TIDNING. Martin Kellermans Rocky. Mycket mer än bara fiffiga strippar: Cyril Hellman träffar den trivsamme journalisthalvdåren Chuck Klosterman, Joel Alme om den förtjusande producenthalvdåren Björn Olsson och det lämpliga betyget 1 till Brolle när alla mainstreamtidningar stoppade fingret i luften och gav tvåor, rentav treor. Treor! Lex Amanda Jenssen (se krönika).