Jag är orolig för DiCaprios penis

Fredrik Virtanen skriver om sin syn på nöjesvärlden – VARJE MÅNDAG

NÖJE

NEW YORK. Som man mår. Som man mår efter tre fjärdedelar dry martini, med New Times framför sig på ekdisken, en tjockisgubbe som kallar mig ”baby” och världens bästa New York strip steak.

Som man mår.

Som en rackarns prins.

Small talk I New York pratar man om allt – till exempel Leonardo DiCaprios, Matt Damons och Mark Wahlbergs penisstorlekar.
Foto: Foto: AP
Small talk I New York pratar man om allt – till exempel Leonardo DiCaprios, Matt Damons och Mark Wahlbergs penisstorlekar.

Jag är alltså på Wolfgang’s igen, i stan som jag har så magnifikt motstridiga känslor för, som jag älskar så mycket och fortfarande är så rädd för.

I den här staden bodde jag i nästan tre år. Jag hatar den. Jag älskar den. Den är lika komplicerad som all annan kärlek.

Men.

Det finns storartad enkelhet. Och underbart fåntrattiga konversationer med äldre bögbartenderar på den bästa krog jag vet, Wolfgang’s.

– Hur länge har du jobbar med det här?

– För länge.

– 21 år? 22? 25?

– För länge.

– Du är en mästare på det du gör.

– Nån måste vara det.

Enkelheten. Magin. New York. Och han är förstås toppen. Han har nyss sett ”Departed” på dvd.

– Jag är orolig för Leo DiCaprios penis, säger jag. Den är för liten. Varför skulle han annars överagera som han gör?

– Samma sak med Mark Wahlberg, säger James.

– Ja. Hans dumma hår. Men. Matt Damon? Kanonpenis? Han anstränger sig aldrig i onödan.

– Right. Great actor.

– Lätt! Minimalist, svarar jag.

– Indeed, svarar James.

Det är bara ett vanligt samtal i New York.

Jag gillar det. Det betyder inget, det är bara ett small talk som vi inte har i Sverige som jag tycker mycket om.

FAKTA

Fråga Fredrik

Du skriver ”Amanda Jenssen, toppbetyg. Kom igen.” Då undrar jag: Vad exakt menar du med det?

Du liknar henne med schlager på svengelska och jag tycker mig ha en aning om varför. Schlager är kodat feminint och ”bögigt” till skillnad från den testosterona rocken. Du refererar till MANLIGA kritiker som Larsson och Gradvall. Du refererar till den MANLIGA Dylan och menar att allt massproducerat (läs: massproducerat kodat ”pop”, ”pop” kodat feminint) per automatik är dåligt.

Och vem är Amanda nu då, just det en KVINNA, en UNG kvinna dessutom, från ett OHIPPT program kallat ”Idol”.

Undrar om världen enligt dig någonsin ska få utrymme att genomgå förändring? Eller är det bara de ”autentiska” (läs manliga, heterosexuella) artisterna som vi hittar på någon vägkorsning i Los Angeles respektive på en arenarockscen under 90-talet som förtjänar din respekt.

Du kanske borde titta utanför din egen föreställningsvärld någon gång, och inse att andra människor härute har insett att 90-talet är över för länge sen.

Jenssen är sjukt mycket mer karismatisk än Bono, galet mer begåvad textförfattare än Axl Rose, har en mycket mer intressant scennärvaro och person än Michael Stipe och är fan så mycket snyggare än Van Morrison.

Dessutom skriver hon merparten av materialet själv, vilket du borde fråga rockgudarna i Stones om de gör. Sofie

Svar: Hey! Jag älskar dig! Du är superkonstig. Fortsätt med det!

Veckans ...

BABE. Scarlett Johansson. Världens hetaste böna.

DVD. ”The prestige”. Faktiskt ännu bättre på dvd. Trolleri är den nya luggpoppen.