Superhjälten har blivit finkultur

Fredrik Virtanen skriver om sin syn på nöjesvärlden – VARJE MÅNDAG

SPIDERMAN PÅ CATWALKEN På The Metropolitan museum of art pågår just nu en modeutställning där plaggen har inspirerats av superhjältar som Spiderman, X-men och Batman.
Foto: Foto: AP
SPIDERMAN PÅ CATWALKEN På The Metropolitan museum of art pågår just nu en modeutställning där plaggen har inspirerats av superhjältar som Spiderman, X-men och Batman.
NÖJE

NEW YORK. Förr var de för smågrabbar och nördar som levde osunt mycket av sina liv framför datorer.

I dag är superhjälten tung, cool, kreddig – och till och med högsta mode.

”Iron man” med Robert Downey Jr är en fantastisk film, så hårdrock att inte ens en pansarvagn skulle orka bära den.

Hela ”Spider-Man”-serien med Tobey Maguire, Ang Lees underskattade ”Hulken”, ”Batman begins” med Christian Bale och kommande Hulken-rullen med supertönten Edward Norton också, att döma av trailern. Till och med första ”X-Men”.

Superhjältefilm av i dag är oftast mycket mäktiga. Komplexa, smarta, underhållande.

Till och med den larvigaste av dem alla, min barndomsidol Stålmannen, har börjat få ett visst patos. Det är sensationellt, är det inte? En man av stål liksom, kom igen.

Men superhjälten är inte längre en tönt. Superhjälten är numer allegorier över oss själva och världen vi lever i. De är drömmen om att kunna förändra oss, förbättra oss. Vara nåt, men samtidigt sitter vi fast i våra trista alter egon.

Det har alltid varit deras funktion, men det är först tack vare Hollywoods storsatsningar som de lyckats och slutat vara bara för barn och Jolt-cola-entusiaster.

Superhjälten är dessutom numera accepterad finkultur.

På The Metropolitan museum of art pågår (7 maj till 1 september) nämligen en utställning om superhjältar, ”Superheroes: fashion and fantasy”. Där tar man konceptet till en ny, skyhög nivå.

Med hjälp av Giorgio Armani och andra designers blandar man superhjälten med avantgarde-haute couture, sinnessjukt tuffa sportkläder och andra sylvasst höga modekoncept.

The Met försöker framställa superhjälten som den ultimata metaforen för mode och modets möjlighet att ge oss styrka och förstärka våra kroppar. Om jag fattar programbladet rätt. Det är lite flummigt alltihop, men väldigt coolt.

Precis som superhjälten.

Jag skulle gärna vara en. Helst ”Iron man”, men ”Flamman” vore väl okej också.

FAKTA

Veckans ...

BABE. Cynthia Nixon (Miranda). ”Sex and the city”-febern är fullständigt explosiv. Just nu är jag en Miranda-man. Det har hänt att jag varit ett Charlotte-man. Men aldrig en Samantha- eller Carrie-man även om Samanthas sluttyhet förstås är helskön. Du? Är du en Miranda-man? Eller en Mr Big-man kanske?

SEXISM. New York-arbetarmännen är grymma på det viset att de även visslar, skriker och jublar efter oheta tjejer. Jämlikt och snällt.

IDOL-MÖTE. Steve Dunleavy. Legendariskt råskinnad och tydligskrivande New York Post-murvel och Rupert Murdoch-vän på Bjurmans favorithål Elaines’s. Smal, gammal och med käpp.

GLÖMDA UTTRYCK. ”För dum för New York, för ful för Los Angeles”. Det gäller många av oss.

MINI-AFFÄR. En kackigt nedgången deli på upper east side heter ”Gourmet plaza”. Det grandiosa i det lilla är USA:s finaste varumärke. Att alltid, alltid, alltid sikta mot stjärnorna.

PLATS. Oyster bar på Grand central station har alltid varit, och kommer alltid vara, en fullständigt magisk upplevelse. Atmosfären! Ostronen! Maine-hummern! Saloonen är allra trevligast.