Sverige ett land för gamla män

Fredrik Virtanen skriver om sin syn på nöjesvärlden – VARJE MÅNDAG

1 av 9
Gubbröra ”No country for old men” är inte Sverige i alla fall – här gäller gamla män eller leksaksartister som ”Idol”-Amanda. Däremellan? Tja, Tilde de Paula ”svårt knäckt”, skriver Virtanen.
NÖJE

MANHATTAN–SÖDERMALM. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit den här komma-hem-från-New York-krönikan, kanske bara fyra gånger, kanske inte ens det, kanske mer, men den känns lika nödvändig varje gång.

Och varje gång är den, trots allas vårt självhat, till Stockholms fördel.

Det börjar illa.

Det börjar verkligt illa.

Jetlagad och eländig orkar man ju inte tjafsa så taxichauffören från Arlanda får ha på en av dessa radiokanaler för illiterata. Så jag lyssnar till Gert Fylking som för folkets talan och är personligt lättkränkt som vanligt.

Den trista känslan blir inte mindre av att han dammar hem minst 120 000 kronor i månaden för sin enfaldiga svada. Vet hans lyssnare om det?

Nå.

Sedan lättar det.

Det lättar tydligt, men Gert Fylking-stanken osar kvar i Södermanlands förtjusande förhögsommarvind när jag läser tillbaka i SvD, Bladet, DN och DI allt det jag missat under tre veckor.

För att travestera bröderna Coens kritikersuccéfilm: Sverige är A COUNTRY FOR OLD MEN.

Bra män, till skillnad från mediaapor som Fylking, men ändå skadat många män jämfört med USA, där man alltid letar efter vackra värdiga nykomlingar.

Här: Jan Guillou sågar prinsessan Madeleine. Ulf Lundell släpper en ny, vanvettigt kort, roman. Leif GW Persson också. Lars Noréns Xanor-bedövade dagbok är fortfarande het som en Eniro-aktie. Och på SVT vinklas Stieg Larssons dödsbo i en dokumentär så till den milda grad att ”den goda” sidan får klä upp sig medan ”den onda” sidan får behålla sin bondklädsel.

Däremellan finns ingenting av populär storhet.

Antingen är det gamla män eller leksaksartister som ”Idol”-Amanda.

Jenssen har, läser jag, drabbats av svår nybörjarhybrisintegritet och ställer som krav för att medverka i TV 4 att intervjun inte får handla om ”Idol”.

”Nu vill jag vara ’Amanda Jenssen’ och associeras med min musik i stället för ”Idol”. Nya tider”, säger hon i ett chat.

Det är som att se ett tåg utan förare på väg mot en ravin.

Det träliga för Amanda-artister är inte deras ungdoms vanföreställningar, utan skivindustrins proffsigt cyniska ja-sägar-män som låter dem hållas i stället för att hjälpa. Skivbolagsmännen letar ju redan efter nästa apelsin att krama ur. Det är deras jobb, men det märker inte ”Idol”-artisten förrän om ett år.

Sverige är verkligen ETT LAND FÖR GAMLA MÄN och unga produkter. Däremellan?

Tja, Tilde de Paula ”svårt knäckt”, läser jag.

Så alltså.

Det är svårt att komma hem, men underbart. Det är alltid mixed emotions, som Rolling Stones uttryckte saken. Men jag gillar hemma, alltid. Jag bodde på Manhattan i nästan tre år och har varit där ytterligare något år. Men jag älskar Sverige mer. Jag älskar Motala. Jag älskar Stockholm.

Jag älskar de blandade känslorna som Sverige är. Manhattan är för enkelt att älska. Sverige är svårt och underbart.

FAKTA

veckans ...

BABE. Margret Atladottir. Stjärnig skribent med tufft namn på Nöjesguiden, Malmö.

CD. ”Kleerup”. Jag är förvisso tackad på konvolutet – tack själv Andreas – men det kan inte hindra mig från att skriva detta: Andreas Kleerup är Sveriges enda musikaliska geni 2008. Oops, sa jag geni? Ja. Kanske håller det inte, kanske blir han Salem Al Fakir senare, men nu, denna månad, detta år, är den lille funkrockdiskoelektrogubben vårt enda popmusikgeni. Och sånggästerna Titiyo, Robyn, Marit och Lykke Li skadar inte heller, om vi säger så. Kleerup är diskons Håkan Hellström.

TIDNING. Filter. Nummer två, med galleristen/BWO-kvinnan Marina Schiptjenko i rymddräkt på omslaget. Filter är alltså inte en svårkulturprodukt för branschen, utan på riktigt fantastisk läsning för alla. För Anders Lundin-fans, till exempel.

LARS NORÉN. Nu är han tokig i sushi. Och jag är ändå bara framme vid juni 2001. Spännande! Men den här scenograf-Charley verkar förträfflig.

DVD-IMPORT. ”No country for old men”. Mycket gott svart, men allra roligast att Tommy Lee Jones hamnade rätt igen .

STREJK-SKIT. På grund av manusstrejken finns inget fräscht att köpa på tv-dvd av Virgin Megastore. Det blev fyra säsonger ”The Wire”.