Buckingham bättre än sill

Lindsey är sommarens man

NÖJE

INGARÖ. Det är digital analog magi.

En gammal man med världens främsta gitarrsolo på årets nödvändigaste cd och live-dvd.

Lindsey Buckingham är sommarens man.

Hela midsommarfirandet blev lite tokigt och aningen asocialt eftersom jag ännu inte lärt mig äta matjesill och föredrog att sitta i ett hörn och lyssna på Lindsey Buckingham om och om och om igen.

Lindsey vem?

Lindsey Buckingham är mannen som ihop med sin fru Stevie Nicks värvades av den gigantiske trummisen Mick Fleetwood till det svinfina popbandet Fleetwood Mac i början av 70-talet.

Efter det handlade Fleetwood Mac i stort sett bara om Lindsey Buckinghams fantastiskt dystra upptempopoplåtar och hans sensationellt essiga gitarrspel.

På senare år kan man utan att vara taskig säga att han har haft stora luckor i sin kalender, men nu är han är tillbaka, jösses som han är tillbaka.

”Live att the bass performance hall” är årets skiva och alla tiders liveskiva. Jag tycker egentligen inte om liveskivor, men när denna fullständigt magiska musik strömmade ur högtalarna på Border Music Kips Bay i New York var det inget snack om att den skivan, den behöver jag, intensivt, rått och hjärtligt.

Men det tog ändå tills skivhandlaren Pet Sounds-Stefan, som på min rekommendation köpt in några ex, förklarade att skivan även innehåller ”världens näst bästa gitarrsolo” – det bästa är nåt Bruce Springsteen gjort, enligt Pet Sounds-Stefan, som jag också smällde på den medföljande live-dvd:n och upptäckte, yes, essensen av allt Lindsey Buckingham någonsin gjort finns på den här fem minuter långa gitarrsolot i ”I’m so afraid” som slutar med att Buckingham är helt, totalt, hopplöst utmattad.

Han kramar nämligen hjärtat ur gitarren.

Det. Tar. Aldrig. Slut.

Man tror att det är över, men då har det just börjat. Buckingham, vilket geni, missar bara rytmen en enda gång, och hela tiden blöder han av den typ av vacker gitarrångest som vi annars bara har chans att hitta i Neil Youngs livegitarr.

Det är underbart. Tekniskt perfekt och känslomässigt djupt som Österjön utanför Ingarö där jag ägnade midsomammaren åt att undvika alla sorters sill men repetera Buckinghams solo på iPod och stereo tills varenda ko gick hem och alla tvingades erkänna att det här, det är världens bästa gitarrsolo och Lindsey Buckingham borde stå i kö för vartenda Polarpris som finns.

Testa du också. Vackrare blir inte en gitarr.

FAKTA

VECKANS...

BABE. Cynthia Nixon (Miranda). Överlägset starkaste skådespelerskan av de fyra ”Sex and the city”-bönorna. Gripande.

BESVIKELSE. Leif GW Persson verkar ha skrivit nya deckaren ”Den som dödar draken” på ett par kafferaster. Eller ölfikor.

JÖNS. ”Let’s smooth it out for the ladies”, sa Jay-Z på konserten och det verkar som att han borde umgås med några andra tjejer än sin Beyoncé.

Fråga Fredrik

Hej. 1. Vilken är den bästa konsert du aldrig hade möjlighet, eller chansen till att gå på? 2. Om du hade haft chansen till att uppleva, eller återuppleva en epok inom musiken, vart och var hade du ”åkt” då? 3. Stones jämte Beatles? 4. Vilken skiva av alla du har hört kan du ”relatera” till bäst, eller vem av det du har känns som om den i princip vore skriven åt dig? 5. Elvis största ögonblick som artist? 6. Bonnie ’Prince’ Billy på Berns nu på lördag 21.00, eller The Magnetic Fields söndag kl 19.30, vilken av dessa två konserter är den jag bör välja som födelsedagspresent åt mina föräldrar som kommer ner till Sthlm nu till helgen.. ? 7. Tidernas mest över- och underskattade artist/grupp? 8. Det mest kompletta film soundtracket enligt dig? 9. Århundradets fem bästa sångare/sångerskor? 10. Vilken är den skiva som alltid får dig på fötter igen ..? 11. Hade du varit en lyckligare eller olyckligare människa utan ditt passionerade förhållande till musiken? Ha en grym sommar! Vänligen, Anders

Svar: OJ! 1. Sam Cooke på Harlem Square Club 1963. 2. Hacienda-perdioden i Manchester i slutet av 80-talet/början 90. Stone Roses! I stället såg jag Happy Mondays i London 1999...3. Stones, herregud. 4. Eldkvarns ”Himmelska dagar”, kanske. 5. Hm, 1968-inspelningarna, kanske, men Vegas-perioden på 70-talet är underskattad och ”Mystery train” från 1955 håller för alltid. 6. Magnetic Fields. ”69 love songs” är ett mästerverk och Bonnie Billy är i stökigaste laget. 7. Sex Pistols, och hela punken, är enormt överskattad, Leonard Cohen är (ännu) underskattad. 9. Bob Dylan, Aretha Franklin, Frank Sinatra, Carole King, Otis Redding. 10, ”Blonde on blonde”, Dylan. 11. Olyckligare, självklart. Musiken räddar oss. /Kram Fredrik