De är inte värda sina toppbetyg

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag

1 av 7
Michelle Williams och Gael Garcia Bernal i ”Mammut”.
NÖJE

Det här är inte lyckat.

Ingenting faller mig på den berömda läppen just nu.

Just nu när gospel behövs som allra mest.

Det är de vämjeliga månaderna januari-februari (i vämjelighet bara utkonkurrerade av den rörande usla månaden mars) och himlen är färgad i dödens färg gråvitt. Så lågman kan förklaras.

Men det är något mer.

Jag är på tvärs mot världen. Kan du känna så ibland?

Hur jag än försöker lyssna, titta, läsa och konsumera är det inget som lyfter mig, högre.

Att lyftas högre är vitsen med kultur och underhållning. Kultur ska vara gospel. En ny insikt, en spännande tanke, ett tjusigt replikskifte, en fin tår på fel ställe, en underbar sång eller en magisk film som gör livet lättare och göttare.

I stället är det ständig tv-reklam för de danska popslemmen Olsen Brothers och firmafester där man tvingas leka ”Körslaget”.

Dock är det inte det som i Nöjesmatrixen nedan kallas fulkultur som är problemet. ”Mamma Mia!” är för mig alltid en given kandidat till Golden Raspberry Awards och ”Arn”-serien är bara snäppet bättre humor än Colin Nutleys olycksaliga ”Angel”; jag är inte TV4:s målgrupp och begär inte det heller.

Problemet just nu är att inte ens den smartare kulturen ger mig gospelkickar. Inte ens Tina Feys ”30Rock” säsong 3, förutom avsnitt 5, är magiskt som förr. ”House” på Canal+ blir också bara sämre. Och P3 har utrotat den dagliga popkulturbevakningen och gör i stället samhällstillvänd barnradio där till och med nyheterna ska vara ”ungdomliga”.

Och när jag försöker ta hjälp av konsumentens vänner kritikerna märker jag att de har tappat omdömet. Jo, jag vet att jag är kritiker själv, men det innebär inte att jag inte går till andra recensenter för tips och vägledning till gospeln.

Kritiker ger ofta för höga betyg – vi är ju fans – men nu verkar de helt desperata i att sila fram guldkorn i det allmänna mediokratiutbudet. Fyra plus, stjärnor, elefanter, tärningar och fyrtorn delas ut hur lättvindligt som helst.

Deflation efterlyses!

Den ofokuserade ”Revolutionary road” med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet får inte bara fyror utan faktiskt även femmor, vilket är väldigt mycket för en b-version av tv-serien ”Mad men”. Lukas Moodyssons ”Mammut” får fyror och det kan man förklara med svensk patriotism och att kritikerna gärna vill vara hej och tjenare med regissören, men det gör mig bara mer deppig när jag ser den.

Superhyllade ”Benjamin Buttons otroliga liv” med Brad Pitt och Cate Blanchett är mysig, men herregud inte mer än tre plus. Samma sak med ”Milk” med Sean Penn och tvåpluskitschen ”Slumdog millionaire” av Danny Boyle.

Jag luras och får falskt hopp, inte bara av filmskribenterna utan lika mycket av rockfolket som langar iväg fyror till A Camp och Bruce Springsteen och rent av femmor till Animal Collective.

Å andra sidan utesluter jag inte att alla andra har rätt och jag har fel. Det har sannerligen hänt förr.

Det är trots allt februari och himlen är målad i dödens färg gråvitt. Inget biter.

Och en sak vet man alltid: det kommer bättre tider, tro mig, tro mig.

FAKTA

Fråga Fredrik

Hej Fredrik!

Jag heter Maja, är nyss fyllda 23 år, och kände att jag bara måste skriva att dina krönikor är helt geniala! Klockrena!

Kanske är det något slags ego inom mig som känner sig befriat, som om mina åsikter äntligen fått lite auktoritet, att jag slipper gnälla ensam om hur skamligt lätt det är att bli utnämnd till ett geni, eller en sensation, när man släppt en hygglig men ganska så medioker platta.

Det är inte så att jag totalt föraktar modern (svensk) musik, men det är ofta jag önskat att jag var ung på sextio- och sjuttiotalen i stället, där rock var rock, och där musik oftast hade en genomgående kvalité.

Det är inte heller så att jag bara ligger hemma och stirrar in i väggen, men när jag gång på gång ser ”svenska folket” rösta fram skit till alla grammisar, rockbjörnar, osv. då är det tungt! Och när man tror att allt hopp är ute och alla kritiker har tappat förståndet, det är just då det är så förbannat lämpligt att komma över en krönika som du har skrivit!

Så tack för dessa, jag kommer att fortsätta hämta energi från dem, och förhoppningsvis kommer jag också att utvecklas till en lika vass skribent som du är.

Take care, mvh Maja.

Svar: Genant av mig att publicera denna, mycket genant. Men ingen pissade på mig på hela veckan! Alla var så nöjda med Ndugu-brevet så. Kanske kommer lite klassiskt hat i mejlen i dag.

Veckans ...

BABE. Ingo. The champ är död, länge leve the champ.

YOUTUBE-KLIPP. ”Kaffe och en cigarett” med Uno Svenningsson på www.youtube.com/watch?v=aE2eQCq7lXs. Se krönikan. Den träliga känslan försvann när jag rotade fram denna bitterljuvt underbara Olle Ljungström-cover från Nyhetsmorgon i höstas. Jag fick mig lite gospel! I tre minuter i alla fall.

T-SHIRT. ”Free Kleerup”. Timo Räisänens val av tröjtryck i ”Körslaget” var det roligaste jag sett sedan morfar ramlade från bryggan och ner i spa’t.

KULTURGÄRNING. ”Popcirkus” med Kristian Luuk och Per Sinding-Larsen. I en disparat värld där musik antingen är superbred eller exklusiv och personligt skräddarsydd så är det vackert att vi har ett SVT som försöker sig på något så obsolet som 1,5 timmar livemusik i mellanregistret. Tyvärr tittade bara 192 000 personer, de flesta gamlingar, och tyvärr lär det fortsätta söderut. Men jag tänker titta. Varje onsdag. Som en utdöende elefantras.