Usel Markoolio – det är konst

Fredrik Virtanen om sin syn på näöjesvärlden – varje måndag

NÖJE

”Jag är konst”, hävdar Ma-ma-Markoolio och vem hade trott att det stämde?

Men med det vackra fiaskot i lördags sällade han sig till de utbildade konsteleverna som provocerat med fejkade psykoser och dyrbart klotter.

Och som också blivit utröstade av Vän av Ordning.

Konst- och designhögskolan Konstfack i Stockholm har, glädjande, låtit tala om sig utanför dess egen lilla svartklädda elektronikaörhängenkrets på sistone.

För ett par veckor sedan spelade sistaårseleven Anna Odell psykotisk så duktigt att hon lyckades fixa till sig en hel natt på St Görans överbelagda psykakut.

I SVT:s morgonpanel var jag storartat imponerad av själva arbetsinsatsen men jämförde henne i övrigt med vilken kändiswannabe som helst, tills vidare – tills hon avslöjar syftet med konstverket.

Men därpå blev hon så oerhört hatad av internets alla Vänner av Ordning att det blev nödvändigt att byta åsikt och bli reservationslöst för Anna Odell.

Det är en ren hygienfråga: samma personer brukade förr övertygas om att kvinnor var oskyldiga till häxeri först när de drunknade. Och i andra tider klädde samma personer sig i vita spetsiga kåpor och tände eld på negrer.

Nu kallas de ”bloggosfär” eller ännu oftare ”Anonym”.

I helgen, på konstmässan Market i Stockholm, visades sedan en Konstfackfilm där eleven ”Nug” vandaliserar en tunnelbanevagn.

– Vad blir nästa grej? Att tända på ett hus och se hur brandkåren reagerar? undrade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) i gårdagens Aftonbladet.

Sannerligen en högst relevant fråga, men eftersom det nästan är lika omöjligt att vara på Adelsohn Liljeroths sida som på internetpöbelns så är jag för närvarande för graffiti och krossade t-banefönster även om det kostade skattebetalarna 100 000 kronor (jag ber en stilla bön om att Nug ville säga något viktigt om vår värld, konsten och allting).

Och så, slutligen, i denna konsttrippel platsar faktiskt Orminges skamlösa hitkonung Markoolio, som gjorde ett magnifikt gräsligt framträdande i Melodifestivalen, jag uppskattade det verkligen.

Markos sångröst var usel, låttexten krystat värdelös och klädseln ironisk i ett sammanhang där artisten absolut ska låtsas ta tävlingen på blodigt allvar (för det gör, faktiskt, de som sms:ar in).

Markoolio åkte ut så att det dundrade, såklart. Han var irriterande och provocerande på samma vis som Odell och Nug, fast i bredare skala, och vann publikens misstycke, vilket räcker långt för att kallas konst i dag.

”Jag är konst” är alltså den kongeniala titeln på Markoolios nya cd.

Odell och Nug är kanske inte väldigt förtjusta i att jämföras med Markoolio. Men de får leva med det tills de målar söta Ernst Billgren-rävar, fint suddade Monet-landskap eller annat trevligt som är konstens motsvarighet till schlagerns Måns Zelmerlöw och som älskas av alla.

FAKTA

Veckans...

BABE. Sanna Bråding. Ute ur finkan, därmed är straffet sonat och allt bör vara glömt och förlåtet.

FILM. ”Frost/Nixon” av Ron Howard. Äntligen en Oscarskandidat som är värd att vara Oscarskandidat. Bygger på den brittiske tv-journalisten David Frosts legendariska intervju med den amerikanske ex-presidenten Richard Nixon, som också finns på dvd men som kanske mest är för journalistfetischister än denna dramatiserade film fullpackad med små essiga biroller och två porträttlika huvudroller.

BOK. ”Kunzelmann & Kunzelmann” av Carl Johan Vallgren. En riktig jävla läsfest, är vad den är. Inte lika spännande under dåtidspartierna som i 00-talet men man kan inte få allt, alltid, eller hur? Vallgren är de många obekymrade adjektivens svenska mästare och här är han på jakt efter vad äkthet egentligen är medan boken handlar om en överårig, pank, drogindränkt slacker med en far som efter sin död visade sig vara konstförfalskare.

TV-DIREKTKLASSIKER. ”And Joaquin, sorry you couldn’t be here tonight”, avslutar David Letterman genialt roligt intervjun där han plågats med en väck Joaquin Phoenix som i bästa fall svarade ”ja” och ”nej”. Något slags konst/humor-projekt från Phoenix, tror jag, men vad vet man, han kanske blivit bananas på riktigt. Mycket roligt i alla fall, kolla på: www.youtube.com/watch?v=iDZl22QUl20.

FILM II. ”The wrestler” med Mickey Rourke. Bisarrt förhandshypad, men sansa förväntingarna – tänk ”Rocky I” – och ha därpå en härligt sorglig white trash-fest i biomörkret. Och visst kan Rourke gott få Oscar för bästa manliga huvudroll, för utan honom hade filmen snarare varit ”Rocky III”.

TRAILER. Quentin Tarantino, vår falnande ”Pulp fiction”-hjälte, kanske har fått till det igen. Men helt övertygande är inte Brad Pitts mörda-nazister-tal i trailern för ”Inglourious basterds”: www.firstshowing.net/2009/02/11/must-watch-quentin-tarantinos-inglourious-basterds-teaser-trailer/. Dyker upp i Sverige först i sommar. CD. ”It’s not me, it’s you” med Lily Allen. Helt jättecoola Lily Allen slog igenom via Myspace 2006 med omedelbara pophits. Nya cd:n kräver fler lyssningar men nu sitter jag här efter 12 vändor och undrar om den 24-åriga indiehipstern inte en vacker dag kan bli något så stort och groteskt som Madonna.

MP3. ”I’m throwing my arms around Paris” med Morrissey. I övrigt är det en tuff match att hitta bitar av ljud på nya ”Years of refusal” som inte plågar såväl god smak som känsliga trumhinnor.

DÅRSKAP. Christer Björkman polisanmäls för att amatörer inte är lika duktiga som proffs. Eller vad det nu är Melodifestivalen polisanmäls för. Polisanmäls. Herregud. Polisen har fullt upp med att rensa upp bland rasister, musikgalaterrorister och andra svagsinta inom de egna leden och behöver inte dåraktiga anmälningar.