Lär dig klass av Daniel, Ritchie

NÖJE

Vi lever i en vidrig tid.

Med smutspratande förebilder som Guy Ritchie och Madonna blir allt bara sämre.

Vi får hoppas på värdigheten, stilen och upphöjdheten hos kronprinsessan Victoria och Daniel.

Regissören Guy Ritchie har alltid varit en sopa – med tänkbart undantag för ”Lock, stock and two smoking barrels” – och att någon ger honom budgetar för att göra nya filmer är ett under, men det har inget med saken att göra, även om det ger en extra bitter dimension till hans hat mot den på alla vis mer begåvade exfrun Madonna.

Folk får vara hur värdelösa de vill.

Däremot borde de lära sig att hålla käften.

I lördags kunde vi läsa att Ritchie, i det senaste i en lång rad av hån mot exfru Madonna, kallade henne för ”det”. Och Madonna har pissat lika lågt på Guy Ritchie, som hon efter åtta års äktenskap har två barn med.

Det berör lika illa varje gång. Varför håller de på så? Ska det vara omöjligt att skilja sig med stil, utåt?

De är inte ensamma. Många vars förhållanden spruckit har därpå ägnat oändligt mycket kraft åt att snacka skit och förklara vilket subba/kukskalle exet är.

Alltså en person som de alldeles nyss älskade.

En person som de nyss delade allt med.

En person som de nyss var närmast i världen med.

En person de kanske har barn tillsammans med.

Det är så sorgligt, ovärdigt och lågt. (Och den enkla frågan ställer sig alltid: Om nu hon var en sådan jävla vidrig crazyfitta, och han ett sådant vidrigt jävla psyko­svin, vad gjorde du där? Skitsnacket spiller tillbaka.)

Folk har varit lika gemena och idiotiska i alla tider, men aldrig har det märkts lika mycket som i dag. Förr höll sig smutsen inom en trång krets, vilket rent av må vara hänt (folk behöver prata av sig för vänner). Nu kan, och vill, hela värden lyssna.

Den starkaste litteraturtrenden, den med sanningsanspråk, har de senaste åren legitimerat smutskastningen. Tidigare partners har hängs ut i deras allra mest solkiga underläder. Verken sägs vara sanningen, kanske under lätt förtäckta namn, men är inte sanningen. De är ena sidan av historien. Och även om de faktiskt vore sanningen så är det äckligt att låta världen gotta sig i den.

Det som hände var privat, det borde ha förblivit privat även när kärleken övergick till hat.

Det är svårt att förvänta sig att folk ska bete sig bättre när samhället stjärnor, som Guy Ritchie och Madonna eller Rihanna och Chris Brown eller kultureliten, saknar värdighet och twittrar glatt för att smutskasta varandra.

Då är det givet att helt vanliga personer startar vämjeliga bloggar (eller den där Facebookgruppen som är jätterolig – för alla utom den stackars drabbade grabben som påstås ha varit otrogen och får schavottera med namn och bild) där de hatar och hänger ut sina ex med friskt humör, och helt utan den bildade människans påstådda förmåga till urskiljning, sanningskrav eller konstnärlig verkshöjd.

Det är så lågt och vidrigt att hela internet borde läggas ner innan någon försmådd exmaka mördar sitt hatbloggande ex.

Därför sitter – och jag trodde aldrig att jag skulle säga det här – kungahuset fint. Det behövs att kronprinsessan Victoria och Daniel Westling bibehåller denna kungliga upphöjdhet, som varit veckans ord.

Rojalisterna förfasas över att upphöjdheten riskerar att gå förlorad med en enkel man av folket, men Daniel Westling förefaller ha all den klass och värdighet som Guy Ritchie, Madonna, kultureliten, media och bloggosfären saknar.

FAKTA

Fråga Fredrik

Hej Fredrik! Den där artikeln du skrev om Regina Lund, var väl aningen för mycket... För mig blir det bara ännu ett elakt påhopp. Att göra sig rolig på andras bekostnad... Fattar faktiskt inte poängen! Suck

/Andrea

Svar: Den var ju värsta hyllningen ju. Också.

Hej Fredrik. Apropå Regina Lund så minns jag henne i tv-serien om Ivar Kreuger där var hon jättesnygg i fantastiska kläder. Sen glömmer jag aldrig hennes berättarröst i dataspelet ”Den längsta resan”, superbra spel. Tänk om dom kunde göra såna spel i dag också.

/Hälsningar tanten på skäret

Svar: Mmm, absolut. Och Laila Klang, kom jag på också. En radiosuccé.

Veckans ...

BABE. Edward Blom, förtjusande arkivarie och livsnjutare i ”Mellan skål och vägg” på TV8.

TV-STJÄRNA. Petra Mede. Perfekta avvägningar mellan sarkasm, humor och seriositet. Och en gravt sjuk hjärna som kämpar för att inte poppa ut. Den bästa programledaren i Melodifestivalen sedan Henrik Schyffert & Erik Haag rockade en delfinal i Linköping 2005.

ROCK-CD. ”Seeing things” med Jakob Dylan. Bobs vackre sons första soloskiva utan underskattade Wallflowers försvann i höstens skivflod och det är synd för den hade värmt i höstmörkret, som Anders Hvidfeldt brukade skriva, men den värmer såhär i den karga vårvinterns vidriga blekhet också. Mjuk, fin, akustisk, melodiös poprock med enkelt iakttagande texter, helt utan pappas surrealism och Springsteens pretentioner.

TV-STJÄRNA II. Henrik Dorsin som ”Pihlman” i Melodifestivalen. I lördags gjorde de ”Tingeling” som rap eftersom man var i Malmö – hemvist för ”Krumbuktu”! – gästade av ”Polio” och ”Smogge”.

YOU TUBE-KLIPP. ”Sony releases stupid piece of shit that doesn’t fucking work”. Svordomskänsliga ska passa sig, men för alla andra är det här en magisk liten bit träffsäker humor om den nya teknikens ständigt meningslösa intåg.

TV-STJÄRNA III. Markoolio i ”Så ska det låta” med Peter Settman på SVT i fredags. En bländande ”Högt över havet”, en karaokestänkande ”Burn baby burn” och ett mer än anständigt boogiepiano­solo i slutet. Ma-ma-ma-markoolio börjar bli en underhållare av rang, ett original. Medan Brolle Junior återigen visade att allt han förmår är simpla imitationer av giganter som Cornelis Vreeswijk och Elvis Presley.

TV-STJÄRNA IV. Fredrik Skavlan, Norges direktimporterade talkshowstjärna börjar få ordning på sitt SVT-program efter en trevande start. Han är så himla söt också, som sprungen ur Jon Skolmens heliga säd.