Då kommer Jesus och han heter Love Antell

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag

Det kommer alltid finnas rockmusik och pop med ett socialrealistiskt patos som räddar själen från att trasas sönder.
Det kommer alltid finnas rockmusik och pop med ett socialrealistiskt patos som räddar själen från att trasas sönder.
NÖJE

När allt är som risigast reser sig, alltid, Jesus-figurer och bygger i ruinerna.

Ibland är det Håkan Hellström. Ibland är det Glasvegas. Ibland Barack Obama.

I dag är det fantastiska låten ”Spring Ricco” med Florence Valentin.

När allting är som dystrast, när allt är makalös skit och medioker Melodifestivalen och missriktade Davis Cup-protester och meningslösa ingripanden från underutbildade polistjänstemän medan danska gangsters håller på att ta över Skåne, då.

När pengarna är borta, när vädret är grått, när arbetslösheten tittar in hos grannen och den lilla tanten går snett i vägen mot Medborgarplatsens t-bana där nästa Hagsätratåg kommer först om åtta minuter och en herre med vilt skägg suger på morgonens första starkbangare på burk, då.

När den sista modebloggaren fått sitt sista gratisplagg, när dammtussarna speglas i obarmärtighetsljuset från den första karga vårsolen och världens främsta tidning New York Times måste räddas av en mexikansk telekommiljardär vid namn Slim och det bästa som händer på svensk tv är att två gubbar och en Popcirkus presenterar sur elektro, då.

Då då då då då DÅ DÅ DÅ DÅ kommer Jesus.

Precis som vanligt när allt ser som mörkast ut, precis när vi behöver honom som bäst, precis när vi glömt att han finns. Då kommer han och den här gången heter han Love Antell och hans band heter Florence Valentin.

”Latino Don Juan/Bara 16 år/Tar inga råd från nån jävla syokonsult/Dom är efter dej nu/Dom kommer slå hårt

Ungar på skolgården leker Firman Boys/Hotar varandra med sms på telefon/En flaska mot skallen blir droppen nån gång/Det var droppen för dom/ Så spring Ricco, spring Ricco, spring Ricco!”

Florence Valentin är Sveriges bästa band som nästan ingen känner till och har alltid, ända sedan debut-ep:n ”Allt dom bygger upp ska vi meja ner” 2003 och efterföljande ”Haninge Punx” via ”Pokerkväll i Vårby gård” och ”Upp på Sociala, ner på Systemet” 2007, varit just det – alltså Sveriges bästa band som tyvärr nästan ingen känner till.

Först lät de som Dexys Midnight Runners, därpå som The Clash, och nu som Glasvegas med små vänliga melodihälsningar till både The Beatles och Cyndi Lauper.

”Spring Ricco”-singeln släpptes i fredags och spelades på P 3 och det var, i miniformat, sådär som när gamla stjärnor i rockumentärer berättar om hur de hörde ”Like a rolling stone” med Bob Dylan eller ”Mystery train” med Elvis eller ”Be my baby” med The Ronettes i en bil för första gången och var tvungna att stanna vid vägkanten för att det var så mindblowing.

Riktigt däruppe är vi förstås inte, och Florence är inte lika nya som deras själslige broder Håkan Hellström var när ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” exploderade i mina öron våren 2000, men i den här tröstlösa skitpopkulturen som kväver allt i sin väg och anpassas till TV 4:s makalösa ljummenhet är det magnifikt trevligt att få ett intelligent poplångfinger i arslet.

Det är förtjusande, och ett gudomligt bevis på att världen aldrig, egentligen, går under, utan tvärtom visar att hoppet alltid lyser och att det alltid kommer vackrare tider. Det kommer alltid att finnas rockmusik och kultur och pop med ett socialrealistiskt patos som inte använder plakat men som har klyftiga saxofoner och strålkastarna i ryggen och humor som räddar själen från att trasas sönder.

FAKTA

Veckans...

BABE. Adam Alsing, mycket hårig just nu. Bara ett tv-geni klarar sig ur den ofattbara TV 4-smörjan ”Sveriges sämsta bilförare” med heder, ära och stake i behåll. MODERNITET. Twitter. Jag höll emot i det längsta, men nu finns jag: http://twitter.com/Virren. Man kan, verkligen, undra vem som tagit alla varianter av mitt riktiga namn. Hm. Can the real Fredrik Virtanen please stand up? FLORENCE VALENTIN-INFO. Lyssna på Florence Valentins ”Spring Ricco”: http://www.myspace.com/florencevalentin. Titta på ”Spring Ricco”-videon: http://www.youtube.com/watch?v=nq3CAs06C1U. Läs om Florence Valentin: http://www.pucka.se. Fantastiskt bra, eller hur? Hela cd:n ”Spring Ricco” släpps 25 mars och är, nästan, lika magnifikt bra som låten och bjuder den intelligente lyssnaren på flera hundra små fiffiga popstölder. FILM. ”Che”. Gudarna ska veta att jag vanligtvis avskyr Steven Soderberghs filmestetik mer än jag hatar livet självt, men ”Che” med råheta Benicio Del Toro – premiär på fredag – är en riktigt bra film om den argentinske revolutionären Ernesto ”Che” Guevaras och Fidel Castros vedermödor med att befria Kuba från USA-imperialismen. Den geniala slutscenen visar också hur det gick, utan att man egentligen behöver se del två av filmen, som kommer framöver. TIDNING. Situation Stockholm. Det tunga oset av enkel progg, pitbulls och skinnklädd Södermalmsmanlighet lär aldrig försvinna helt, men de hemlösas tidning (40 kronor i t-banan) har aldrig varit bättre än de senaste månaderna. Ann Heberlein, Anna Järvinen, Thåström och Liam Norberg får stort utrymme i nya #140. SEG-CD. ”Kärlek är för dom” med Thåström. Han har aldrig betytt i närheten lika mycket för mig som, säg, Ulf Lundell eller Eldkvarn, och hans industrirockperioder var direkt vämjeliga, och när han nu gör en version av Nationalteaterns Dylan-tolkning ”Men bara om min älskade väntar” påminns jag om varför. Pimme har bara ett enda känsloläge: gråtmild. Men alla fans som köar på fredag kommer att älska skivan, den är exakt lika gråtmild och lågtempohes som vanligt. TV. ”Californication”, TV 4, måndagar. Hank Moody är bättre än någonsin.

Fråga Fredrik

Virtanen hej hej, hur mår du egentligen? Sablars vad du gnällt på allting de senaste måndagarna och andra dagar också. Mycket underhållande och roligt och sant kan man väl absolut säga, men vi sitter här några kompisar och blir fett oroliga. Hur mår du, Virtanen? /Mats, Mia och Matilda

Svar: Haha. Tackar som fråga. Bra! Jag mår bra. Det är när man mår bra man orkar gnälla på allt som bör gnällas på, eller hur?