Vi kan dö som mammutarna

1 av 3 | Foto: Foto: PETER WIXTRÖM
Vi törs inte prova på nyheter. I stället är ”Robinson”, ”Kenny Starfighter”, Rubiks kub, ”Beck” och ”Varuhuset” moderna igen.
NÖJE

Nuet går i repris, nuet består av uppvärmda rester från tryggare tider.

Nuet är omodernt.

Det är synd för det finns så mycket nytt och fint därute, bara man vågar ta sig en titt.

Det gamla har blivit extra modernt på sistone. Tv-såpan ”Varuhuset” gör comeback på dvd under stort ståhej. Liksom ”Robinson”, Rubiks kub, småkakor, husmanskost, dansbandsmusik, ”Kenny Starfighter”, smör, jeans och Killing-gänget.

Bloggen är utdöende och istället tvittrar vi, en kommunikationsform snarlik tio Guds bud, mycket primitiv. Kanske kommer det att stanna där, men lika troligt regredierar vi till handskrivna dagböcker med trevligt litet hänglås på innan vi börjar knacka runor och därpå, slutligen, bara kommunicerar via grymtningar.

Vi vill hålla oss till det trygga och bekanta när tiderna är osäkra.

Inget konstigt med det.

Inte konstigare än att åldrande människor ofta håller fast vid en speciell tidsepok – vanligtvis den då de var i 20-årsåldern – när det kommer ”en massa nytt” som känns obekant och därmed otryggt.

Som alla som för alltid kommer att anse att bäst är Elvis eller Beatles eller Rolling Stones eller Led Zeppelin eller AC/DC eller Bob Marley eller Madonna eller Depeche Mode. Eller laserdisc, om det ville sig riktigt snett.

Inget konstigt, alls.

Men omodernt.

Och kanske farligt, för själarna våra.

Det kan sluta med att vi blir mammut. Inte Lukas Moodyssons pekpinnefilm, utan elefantdjuret som dog ut för 4000 år sedan, antagligen på grund av att människorna tog livet av dem på samma sätt som vi tar livet av oss själva om vi lägger oss ner och självdör till tonerna av U2:s trettonde cd medan den tredje reprisomgången av”Beck” med Persbrandt och Haber våldtar oss på TV4.

Det är dags att vi reser oss.

Det räcker inte att stänga av lamporna en timme om året. Det räcker inte att sätta en bedövningspistol mot huvudet och se den hundrade dokusåpadeltagaren bli utröstad ur ”Robinson”.

Det vore trevligt om vi blev, åtminstone lite, nyfikna och började konsumera något som är okänt, ovant och modernt. Och inte lät det invanda vara vårt default-läge.

Ofta är det inte alls lika otäckt och jobbigt som det verkar, det där nya.

Andres Lokko skrev i Svenska Dagbladet i fredags att framtiden inte längre är ett modernt koncept, och det är sant.

Men värre är att nuet inte längre är ett modernt koncept. Nuet är omodernt. Nuet är dött. Nuet består av uppvärmda rester.

FAKTA

VECKANS...

BABE. Amelia Adamo veckotidningsdrottning, grilf, järnlady, mediaess.

GUBBPOP-CD. ”Lucky one” med Raol Malo. Texmexcountrypoporkestern The Mavericks sammetsögde frontman sjunger som, och skriver de låtar som, Roy Orbison och Dean Martin hade gjort om de varit med oss ännu. Kyssar i månskenet, minnet av kvällar då minnena skapades och ensamma hjärtan som inte kan gå sönder. Gubbpop blir bara gubbpoppigare om man häller en flaska Bourbon över och tänder på.

TWITTER. ”Rask promenad eller gym? Eller fundera tills det blir för sent att göra något av dom? Dagens svåra val.” Tv/radio-stjärnan Adam Alsing våndades i går. Senare framgick att det blev ”rask promenad” och därpå ”saltscrub med sandelträdoft i duschen”. Lite mer information än vi önskade, möjligtvis?

FILM. ”Gran torino”. Clint Eastwoods sista (?) uppgörelse med samhällets avskum tar sig denna gång skepnaden av en bittert butter man på en veranda och ett gäng machogangsteridioter. Clintan grymtar parodiskt med subtil humor och filmens slut är den kristna påskens tema i direkt genial tappning.

POP-CD. ”Man var bland molnen” med Anna Järvinen. Liksom ”Jag fick feeling” en cd som till hälften är fantastisk (den första halvan, i princip). En mulet skimrande dag kommer den svenskfinska före detta Granada-medlemmen lägga alla bitar på plats och på en enda skiva bli Sveriges Joni Mitchell. Allt annat vore chockerande.

DVD. ”Vicky Christina Barcelona” med Scarlett Johansson,Penélope Cruz och Javier Bardem. Töntiga stereotyper som flummar runt i Barcelona blir lättsamt avslöjade i Woody Allens säkra gubbhänder. Undrar om han hyser kärlek till någon av karaktärerna? Kanske Rebecca Hall, som spelar Woody denna gång.

SKÄMDA SKÄMT. ”Tingeling”. Och plötsligt, på en sekund, var skämtet inte roligt längre. Den sekunden då det stod klart att plojlåten var den mest köpta i Sverige, alltså. Arma, arma pajasrike. Arma, arma riktiga musiker.

TWITTER-ADRESS. Sveriges mest berömde kvittrare följer du på http://twitter.com/virren.