Jag längtar efter Dan Browns nya

NÖJE

Hej då garderoben, nu kommer jag ut.

Jag orkar inte smyga längre:

Jag ser fram emot att läsa Dan Browns nya bok.

Dan Brown.
Foto: AP
Dan Brown.

Puh.

Där var det äntligen sagt.

Det känns som att en mental förstoppning har släppt. Ungefär som hos den gamla farbror som jag en gång, när jag jobbade inom vården, rent handgripligt fick hjälpa med hans stopp i röret trots att han fått två duktiga lavemang.

Han kunde inte prata, men jag såg hur lycklig han blev. När det kom ut.

Det har varit besvärligt att smyga. Skammen (varför jag, mamma?), blickarna (ser ni, verkligen?), misstankarna (vadå?) och så förstås vänner och familjen:

Hur skulle de reagera om jag berättade? Tankarna svindlade. Märker de redan? Har de sett att jag googlat ”Dan Brown new book” eller kom jag ihåg att radera historiken?

Kommer de att acceptera mig, kommer de att älska mig, respektera mig, när de får veta?

Vi får se.

Nu är det ute.

Jag ser fram emot Dan Browns ”Den förlorade symbolen” som släpps i England den 15 september och på svenska den 21 oktober.

Det är oerhört fult. Det är som att lyssna på hårdrock, RIX FM eller att kolla på ”Ensam mamma söker” eller ”Beck”. Gånger två. Det är det fulaste som finns. Fulare än att läsa Paulo Coelho, rent av smaklösare än att ha ”Mein kampf” av Adolf Hitler i bokhyllan.

Så sent som förra veckan jämförde min kära kollega Andres Lokko, i en festlig dubbelkreddmacka, Dan Brown med det brittiska arenarockbandet Coldplay i uselhet. Coldplay! Bandet med Chris Martin, han som är gift med filmstjärnan Gwyneth Paltrow. Coldplay, alltså.

Men. Jag kan inte hjälpa det. Jag biter huvudet av skam och ser fram emot, rent av längtar till, Dan Browns nya bok.

Allt började 2003. Jag läste ”Da Vinci-koden” i USA, långt innan den blev ful i takt med stigande upplagor (just nu har den sålt 81 miljoner exemplar och är alltså fulare än någonsin).

Jag tyckte att den var jätterolig att läsa. ”Bästsäljarporr med extra allt”, skrev jag hem från New York.

Sedan kom översättningarna, världssuccén och den olycksaliga Ron Howard-filmen med Tom Hanks i beklämmande pagefrisyr. Därpå kom en ännu olycksaligare film, ”Änglar och demoner” efter en Dan Brown-bok som jag också tyckte var rolig att läsa, 2004 kanske.

Då var det i USA redan fult att läsa Dan Brown så jag gömde boken i den tjusiga tidningen New Yorker och förvarade den i frysen, under ett halvkilo lövbiff och lite lax, så att ingen skulle håna mig för detta vanvettiga bidrag till att nivellera höglitteraturen som frodades på Manhattan.

Nu är frysen öppen. Äntligen. Och jag berättar detta för dig som känner dig skamsen och ensammast i världen. Det är okej. Det är ingen fara. Du är inte ensam. Man ska aldrig skämmas.

Say it loud, I’m white and I’m proud. Dan Brown var namnet.

FAKTA

Veckans ...

BABE. Miss Li. Sommarens turnédrottning, enligt Nöjesbladets läsare. Grattis!

DUETT. ”Side by side” med Theodor Jensen & Titiyo. Styltig text, ändå en underbar soul/indie-duett om ett par som kämpar för kärleken, trots allt.

BOK. ”Mitt himla liv” av Olle Carlsson, numera kyrkoherde i (min församling) Katarina, och tidigare grav alkoholist som ibland var så marinerad att han behövde en kvarting för att känna sig nykter. En fascinerande, skrämmande och spännande livshistoria om små tillfällen som avgör om flaskan vinner över livet.

INDIE-MP3. ”I left you a letter” med Tom Malmquist från nya cd:n ”Smoke and dial”. Blågul countryrock med Interstate 10:s vägskarvar i blodet.

MP3. ”I wanna know what love is” med Mariah Carey. Ja, Foreigners gamla burgare med extra ost, extra bacon och extra majonnäs. Den burgaren gör Mariah Carey och lägger på extra allt. Kan bli hennes största hit på åratal – och vi kommer avsky den om bara en månad. Men just nu är den perfekt.

Fråga Fredrik

Halleluja! Som man känner igen sig i din krönika om [Ingenting]! Kan det vara så att de kickar man upplevde som tonåring och upp till 20–25-årsåldern inte längre kan infinna sig? Kanske ...

Jag älskade ”En plats i solen” med Lustans Lakejer som 12-åring. Vinylen gick oavbrutet i pojkrummet på kvällarna/nätterna. Samma skiva, om och om igen. Kunde låtarna utantill, i sömnen. Kindes mässande, pretentiösa stämma och de nyromantiska, kvasifilosofiska texterna.

Jag älskade Reeperbahn. Olles sköra röst i de fantastiska låtarna på sorgligt underskattade ”Intriger” är ju magisk. Bland det bästa karl’n har gjort, ju.

Jag grät när jag som 16-åring såg U2 på Hovet i inledande ”11 o’clock, tick tock” efter att fanatiskt ha lyssnat på bandets alla album fram till dess. Religion, ta mig fan!

Som 40-åring och med ett fortsatt enormt musikintresse är det mer ”Fan vad bra!” men inte så mycket mer. U2 på Ullevi; mäktigt, gåshud under ”Where the streets have no name”, visst, men hade jag varit 17 hade jag lipat hejdlöst. Som jag saknar det!

/Johan, Nybro

SVAR: Exakt, tack, fint mejl. ”Youth is wasted on the young”, som den gode irländaren George Bernar uttryckte saken. Och han blev 94 år.