Mästerverket som blev mos

NÖJE

”Idol”-kidsen pinar juryn med den. Medan Ebba Forsberg gör den magnifikt vackert på svenska.

Utan att ”Hallelujah” någonsin har varit en hit är den en av världens mest omtyckta låtar.

Den kanadensiske poeten och sångaren Leonard Cohen, 75 år i dag, skrev och spelade in ”Hallelujah” första gången på skivan ”Various positions”. Året var 1984.

Sången gjorde inget större intryck på någon. Inte förrän Velvet Undergrounds intellektuelle basist John Cale gjorde en kliniskt vacker cover 1991.

Därefter har den gått om ”Suzanne” som den mest tolkade Cohen-låten.

Det kan Cohen tacka Jeff Buckley för. Eller det kan han inte eftersom Buckley dog tre år efter att han spelat in en bländande, ledsamt kåt version på skivan ”Grace” 1994.

Därpå har gayrockaren Rufus Wainwright, countryrockaren Willie Nelson, gumrockaren Sheryl Crow och musikalrockaren Allison Crowe spelat in den. Bland många andra.

Nu är den hyperaktuell eftersom varannan (nåja) hoppfull artist i årets ”Idol” plågar skiten ur juryn med den (en kille lyckades dock). Det beror antagligen på att barnstjärnan Amanda Jenssen satte den på kartan för en ny generation när hon gjorde den i ”Idol” 2007.

Där någonstans, om inte förr, blev den sönderspelat, mosad och uttjatad. Hej då öron, nu orkar jag inte mer.

Det blir ju så. Bob Marleys ”Redemption song” – en annan av tidernas finaste melodier – har ju gått samma trista öde till mötes. För att inte tala om The Beatles på världens gågator.

Men halleluja vilken låt ”Hallelujah” är. Vilken j ä d r a låt.

Det är melodin förstås, främst. Och texten som klingar så poetiskt perfekt och som befinner sig på så många olika nivåer att åtminstone jag misstänker att Cohen satte ihop den av tre dikter. Vilket också är anledningen till att den kan göras i så många olika temperament.

Den avhandlar såväl Jesus som hans släkting kung David som förra årets kärlek som lite enkel trivselkåtma. Och själva låten i sig komponeras understundom medan vi lyssnar: ”Then it goes like this, the fourth, the fifth, the minor fall, and the major lift”, vilket mina begränsade teorikunskaper hävdar beskriver den aktuella takt- och ackordföljden.

Den rör sig på många plan, Cohens mästerverk.

På svenska har den tidigare bara, tror jag, gjorts av Ulf Lundell, på en norsk samlingsskiva som kom 1999.

Nu finns det en till som är ännu bättre. En av våra främsta rockpoeter, Mikael Wiehe, har översatt den och en av våra främsta sångerskor, Ebba Forsberg, sjunger den på Cohen-på-svenska-cd:n ”Ta min vals”.

Den som får mentalförstoppning av ”Idol”-versionerna bör leta upp Forsbergs version. Hon gör den till sin. Hon gör den ny. Halleluja.

FAKTA

Fråga Fredrik

Du slår huvudet på spiken förutom på en punkt! TV4 har valt att kalla sitt program för just ”Kändisdjungeln”, vilket rimligtvis får tittaren att tro att det kommer vara ett program i djungeln med kändisar. Ordet kändis härstammar rimligtvis från ordet känd eller känna igen. Jag som tittare förväntar mig då att jag kommer känna igen profilerna i programmet, och om man inte gör det (vilket jag och fler med mig inte gör) blir man självklart besviken på programmet. I övrigt bra krönika! /Sebastian

Svar: Point taken och ja, givetvis, men det är ju inte kändisarnas fel att de inte är Ulf Lundel eller Noomi Rapace och inte ska de behöva avskys för det?

Veckans ...

BABE. Karin Gunnarsson. Inte min bästa barndomsvän med samma namn, utan musikläggaren på P3 som gjorde romantisk poplista med babekollegan Germund Stenhag i topprogrammet ”P3 musik” i fredags och satte ”By your side” med Sade som etta. Den Karin Gunnarsson.

TV. ”Alphaville”. New York-filmgubbarna Robert De Niro och Spike Lee ska producera en Showtime-serie om sifforgatorna kring Tompkins Square park på Manhattan under det ruffiga 80-talet. Bättre filmmiljö finns bara i rymden.

FILMBOJKOTT. ”Flickan som lekte med elden”. Så oerhört fånig jag är men jag vägrar att se den också, jag vägrar att vara del i den groteska ”Millenium”-jättesesvennekten. Trots att jag gillade Stieg Larssons böcker. Fånigt, men ibland blir saker förstörda och osexiga av ren...övervikt. Eller hur?

TIDNING. Sonic, detta nummer med Markus Krunegård på omslaget och läsvärt om bland andra [ingenting], Richard Hawley och rockstaden Göteborg (Joel Alme och Theo Jensen). Redaktörerna Pierre Hellqvist och Håkan Steen förtjänar tapperhetsmedalj i finaste kulturguld för musiktidningen Sonic, snart nio år gammal och lika ung.

ROMAN. ”Hornsgatan” av Ernst Brunner. En cirka 60-årig mans utsikt över världen via en gata på Södermalm i Stockholm. Understundom väldigt konstig, väldigt skruvad och väldigt gubbig. Men samtidigt väldigt inkännande, väldigt välskriven och väldigt rolig. En udda läsupplevelse.