Guillou sänkt – av sin heder

slutade skriva Jan Guillous journalistiska anständighet hindrade honom från att ta udden av Expressens story om hans samröre med KGB. Nu är Jan Guillou knäckt och kan inte skriva böcker.
Foto: Foto: LASSE ALLARD
slutade skriva Jan Guillous journalistiska anständighet hindrade honom från att ta udden av Expressens story om hans samröre med KGB. Nu är Jan Guillou knäckt och kan inte skriva böcker.
NÖJE

Jan Guillous tillfälliga öde är verkligen ironiskt.

Jag förstår att han börjar bli tokig.

Det var, skruvat nog, på Svenska Dagbladets må bra-sidor ”Mat & hälsa” som storsäljarförfattaren och stjärnalisten Jan Guillou berättade att han var knäckt.

Något sådant har vi aldrig hört från den mästrande mästaren förr.

– Inombords känner jag bara kaos. Jag har inte lyckats skriva en enda sida och förlorat ett helt skrivår. Alla mina bokplaner drunknade. Så fort jag försöker att skriva eller läsa, tänker jag på Expressen. Då och då tar jag mig samman och skriver en kolumn i Aftonbladet. På grund av striden har jag tappat min koncentrationsförmåga. Jag kan varken skriva eller leva normalt. Något liknande har jag aldrig varit med om tidigare. Aldrig, sa Jan Guillou.

Jag har inte kunnat släppa det där.

Savannens härskare ska inte kunna bli knäckt. Det vore som om en krokodil fick ångest eller som om en hårdrockare drabbades av intelligent liv eller som om en fritidsfiskare medgav att han inte fick napp eller som om Cartman plötsligt blev vänlig utan baktanke eller som om Anders Lundin höll sig borta från Skansen.

Det händer inte.

Men Guillou är knäckt. Och jag förstår honom. Det hela är ju så fruktansvärt ironiskt. Det var nämligen hans egen journalistiska anständighet som sänkte honom.

Expressen hade inte mycket, bara ett bevis för att han hade samröre med KGB i sin ungdom. Det hade räckt till ett löp och kanske sex sidor, sedan end of story. Men Guillou pratade länge och väl med tidningen, i smyg. Han sa inget till någon konkurrenttidning. Han skrev inget om sitt pikanta förflutna i en spalt i Aftonbladet. Han hade kunnat ta udden av storyn hur lätt som helst. Men han var journalistiskt anständig mot kollegorna. Det var deras story. Han höll tyst och svarade artigt.

Guillou måste hata hata HATA sin naivitet. Han måste få spader av självirritation. Samtidigt som han vet att han gjorde det anständigt rätta. Vilket kaos!

Tack vare honom hade högertidningen material och man tackade med våldsam brutalitet: HEMLIG KGB-AGENT! Sida upp, sida ner, dag efter dag. Andemening: Landsförrädare! Och alla Guillous fiender hakade på. Fast ingen, givetvis, trodde annat än att han var än ung och dum i huvudet och trodde sig ha ett scoop på gång. Till och med vår förre statsminister Ingvar Carlsson, en annars stor man, passade på att hämnas gamla oförätter.

Expressen inte bara friades för övertrampet – reportrarna fick även ett grävarpris för avslöjandet. Aaaaaaaaaaaaaaahahahahaaa. Svart, svart humor, kolsvart. Klart att det kokar i hjärnan på Guillou. Han gjorde allt fel, enligt vilken Paul Ronge-medietränare som helst, genom att vara reko. Och han fick äta upp det med grävskopa.

Det är förstås rörande. Jan Guillou trodde att anständighet ännu fanns i detta sönderkommersialiserade medielandskap. Det är old school. Det är tammefan omertá.

Vad som är ännu mer rörande: Den gamle, är jag säker på, kommer att göra samma sak nästa gång. Han har sin heder, även om den kostar kaos.

FAKTA

Veckans...

BABE. Axl Rose. Magisk diva.

FRÅGA. ”Har ni fått in en performance någon gång?” Konstnären Ernst Billgren till en konstförfalskningspolis, när han vickade i ”Lantz i P1”.

GENI-TV. ”Sopranos”. Säsong 1 sänds varje vardagkväll kring 22.30 på SVT2. Jag hade glömt hur fåfäng, inbilsk och prestigekorkad Uncle Junior är, och hur illa scenerna mellan doktor Melfi och Tony passade i början, och vilka svagsinta, våldsamma machopajasar detta jerseypack faktiskt är. En saftigare tv-serie har aldrig gjorts. Den bästa. Någonsin. Tvåa: ”Vita huset”.

MP3. ”The Pulse” med Magic Numbers. Det brittiska 00-talsbandets sista suck, det är uppenbart, men vilken vackert stråkindränkt suck.

HEMVÄNDARE. Daniel Alling. Välkommen hem, Sveriges Radios eminente USA-korrespondent, efter tre år. Sverige kommer snart igen kännas som världens mittpunkt. Här bryr sig någon om vad vi säger. Till skillnad från resten av världen som fullständigt, och med rätta, skiter i oss.

INDIE-MP3. ”Baby baby baby” med Steget. Så vacker.

KULTURGÄRNING. Grammisgalan skippar folkets röst (förutom vid ”årets låt”). Klokt, att vinna en Grammis de senaste åren har bara betytt att man gillas av barn. Nu har Grammis chansen att få status igen – om man vågar nominera konstnärligt högstående popmusik utan att snegla på listor. Demokrati är ett nödvändigt ont vid riksdagsval men kulturpriser bör delas ut av proffs. Resten kan fortsätta kolla på TV4.

KRAV. ”Melodifestivalen” måste gå Grammis-vägen: slopa urvalsjuryn (= folkets röst) och låta proffs sköta nomineringarna. Sedan kan folk och expertjury få 50/50 inflytande. Det är ändå inget prestigepris.

CD: ”Queen of Denmark” med John Grant. Fortfarande årets cd efter Peter Gabriels coverskiva. Barndomsminnen, tragikomik och Midlake som komporkester. Allt i ett halvtempo som blickar mot rymden.