När polletten trillar ner är livet gött

Fredrik Virtanen förstår plötsligt Henrik Dorsins briljanta satir

Aha-upplevelse Nej, riktigt så sjöng inte Jimi Hendrix. ”The sky” ska det ju vara. En av många sköna polletter som trillat ner genom Fredrik Virtanens huvud under åren.
Aha-upplevelse Nej, riktigt så sjöng inte Jimi Hendrix. ”The sky” ska det ju vara. En av många sköna polletter som trillat ner genom Fredrik Virtanens huvud under åren.Foto: LENNART HALVARSSON
NÖJE

Henrik Dorsins briljanta satir, drömmarna i ”Inception”, höger-vänster, trygga räkan ingen vara, Jimi Hendrix – och allt annat som man helt plötsligt begriper.

När polletten trillar ner är livet gött.

Jag är förstås trög men såhär var det:

Jag avgudade Henrik Dorsin i humorprogrammet ”Grotesco” på SVT, hela tiden – han är ju genial – men just nu pratar jag om scenerna där han sitter som ett slags Cornelis Vreeswijk-figur och slår på gitarren och drar en floskel eller två i skinnväst.

Jag fann det otroligt roligt.

Jag fann det briljant.

Men jag förstod inte varför. Jag kunde inte sätta fingret på det. Jag ägnade psykotiskt mycket tid åt att fundera på saken.

Till sist, efter att ha promenerat fram och tillbaka i vardagsrummet som värsta professor Balthazar, trillade polletten ner.

Det är ju inte Dorsin som gör sketchen så rolig. Det är ju skildringen av alla fans runt omkring som är så snillrik. De som sitter där och FÖRSTÅR. De som sitter där och idoliserar den här mediokre figuren, de som nickar inkännande och instämmande till varandra, de som skrattar alldeles för högt som för att säga till varandra ”vi tillhör en häftig exklusiv klubb, vi förstår”.

Åh. Polletten.

Sketchen är en knivskarp parodi på varenda mysig subkultur som någonsin funnits, alla dessa klubbar för inbördes beundran under ledning av en mer eller mindre falsk profet.

Polletten alltså, jag älskar när den trillar ner. Till sist.

Samma sak med filmen ”Inception”. Den var mästerlig redan första gången trots att jag inte hängde med i alla drömsvängar. Det är ett riktigt komplicerat action-as som Christopher Nolan knåpat ihop. Häromkvällen såg jag den igen på dvd, jag pausade ibland för att tänka efter, jag spolade rent av tillbaka ibland och till sist fattade jag till och med slutet (nå, tror jag, jag är inte helt säker men jag nöjer mig). Polletten!

Det var som när jag var sex år och inte kunde skilja på höger och vänster förrän jag – eureka! – insåg att eftersom jag är högerhänt så är det här hållet höger, det hållet där handen jag helst ritar och dricker mjölk med sitter. Katsching, kanske min första pollett.

Eller liknande små insikter som att texten inte alls lyder ”Trygga räkan ingen vara” utan ”Tryggare kan ingen vara” i den gamla psalmen eller att Jimi Hendrix ju inte sjunger ”Excuse me while I kiss this guy” utan ”the sky” eller ... Ja, många polletter, stora som små, har trillat ner genom min enfaldiga skalle under åren.

Och med dessa enkla ord vill jag önska dig ett hjärtligt och underbart 2011, må dina polletter fullständigt rassla ner.

FAKTA

VECKANS...

BABE. Per Lernström. Blir nog fin som ny programledare för ”Parlamentet” på TV4.

FÖRFATTARE. Sofi Oksanen. ”Utrensning” är ännu ett lysande exempel på hennes tvära förmåga att alltid tänka minst ett varv till och gestalta som en gud. Briljant skribent, briljant person.

ROCK-CD. Mojo håller med mig. Det brittiska rockmagasinet anser också att John Grants ”Queen of Denmark” var 2010 års bästa (utländska) album, där Grant kompas av Midlake. Bra smak, Mojo.

POCKET. ”Yarden”, Kristian Lundberg. Socialrealism på mästerlig prosa.

TV. ”Drottningoffret”, SVT, med Suzanne Reuter och Alexandra Rapaport. Exakt dubbelt så bra som föregångaren ”Kronprinsessan”. Det vill säga . Om inte Reuter spelat över så grovt hade den varit .

EASY LISTENING-CD. ”Seasons of my soul” med Rumer. För alla som, liksom jag, älskar och saknar Joni Mitchell, Dusty Springfield och Burt Bacarach. Rumer kan bli en ny Norah Jones.

TV II. ”Stjärnorna på slottet”. Något saknas? Vad är det? Ja, just det: de sjunger inte varandras låtar! Plötsligt är föregångaren passé jämfört med ”Så mycket bättre”. Men ändå inte såklart: ”Stjärnorna” är så mycket djupare.

POCKET II: ”Urban safari”. Bobo Karlsson är Sveriges bästa reseskribent, tveklöst. Han får minsta lilla brasilianska skithåla att verka värd en resa. Denna bok handlar dock om 12 storstäder och oj så sugen man blir på att bara dra iväg.

FÖRUTSÄGELSE. ”2010 blir bästa året någonsin”, skrev jag för exakt ett år sedan. Jag hade rätt, rent privat alltså. Jag blev både gift och fick barn. Resten kan strängt taget kvitta. Hm, nu var jag lite ego kanske. Gott nytt.


FRÅGA FREDRIK

Hej Fredrik! Du kanske har rätt om Dan Ekborg, men min favorit som Evert Bäckström är naturligtvis Mikael Persbrandt. Skämt åsido, den som för mig framstår som nummer ett är Leif Andrée, jag tycker att han utseendemässigt, liten, knubbig och småfet, är ”mera” Bäckström än Dan Ekborg. Tyvärr har jag en känsla av att han är bränd p.g.a. rollen som kommissarie Späck.

Jag tror inte Leif GW Persson vill att hans kommissarie sammanblandas med sådan slapstick.

/Hasse

Svar: Leif Andrée vore kanon som Bäckström! Och inte ska väl en bisarr skämtfilm hindra det? Andrée är (alltid) ett ess och vi kommer glömma Späck på en sekund. Men min 100-lapp på Ekborg kvarstår, trots allt.