Krönika

Fredrik Virtanen

Phoenix misär är årets bästa

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag

nu Joaquin Phoenix meddelar i filmen ”I’m still here” att han slutar som skådespelare. I stället satsar han på en rapkarriär, men i själva verket ägnar han sig åt att röka marijuana, sniffa kokain och beställa prostituerade.
nu Joaquin Phoenix meddelar i filmen ”I’m still here” att han slutar som skådespelare. I stället satsar han på en rapkarriär, men i själva verket ägnar han sig åt att röka marijuana, sniffa kokain och beställa prostituerade.Foto: Foto: AP
NÖJESBLADET

Fejk eller inte – Joaquin Phoenix som ständigt påtänd, understundom nedbajsad, rappare i skägg och fetma är årets mest fascinerande film.

Dödsroligt om tomhet, idel tomhet.

DÅ Phoenix under ”Walk the line”-tiden.
Phoenix under ”Walk the line”-tiden.Foto: ap

Personligen tror jag inte på att filmstjärnan Joaquin Phoenix hade bestämt att dokumentären ”I’m still here” skulle vara en fejk när den började spelas in. Däremot tror jag att han i efterhand vill få den att framstå som en mockumentär. Annars vore hans karriär över.

Det kanske den är ändå.

Öppen dekadens är inte populär bland försäljarna i Hollywood, hur rentvättad han än försökte framstå hos Letterman nyligen.

Spela roll.

Det viktiga är att han inte dör som brorsan River Phoenix.

”I’m still here” dokumenterar en döende stjärna, en döende människa. Den handlar om oss alla.

Vem vill inte, då och då, packa ihop all skit och bara börja rappa? Eller åtminstone köpa en enkel biljett med dem vi älskar långt bort från våra meningslösa 9 till 17-liv och börja leva på riktigt.

”I’m waiting for my real life to begin”, som Colin Hay och ”Scrubs”-ensemblen sjöng i ett klassiskt avsnitt.

Men var finns det, det där riktiga livet?

Det finns inte.

Det som finns är här och nu.

Det märker Joaquin Phoenix när han meddelar att han slutar som skådespelare, som marionett i Hollywood, för att söka sin konstnärliga frihet och i stället satsa på en rapkarriär.

Men inget blir bättre.

I själva verket ägnar han sig åt att röka oändliga mängder marijuana, sniffa kokain, beställa prostituerade, förnedra sina anställda vänner, bli nedbajsad av desamma, odla skägg, resa förstaklass och utveckla oaptitlig fetma.

Han kan vara världens genom tiderna lyxigaste offentliga tåg på väg mot kraschen.

Om Phoenix verkligen spelar – och ska jag tro på det så vill jag först se en bakom kulisserna-film som visar hur han från ren klarhet ”går in i rollen” – är hans prestation odödlig, i så fall är han den bästa skådespelare världen skådat.

Inte ens Stellan Skarsgård spelar packad lika bra i ”Aberdeen”.

”I’m still here” är en fascinerande – och direkt skitrolig – film om en vilsen själ som vill hoppa av men som inte har något annat än sin berömmelse, sitt förakt för nöjesindustrin och sitt självhat.

Han har inget att erbjuda sig själv. Han har bara fetma och pubertal sorg.

Det slutar med att Joaquin går ner i floden.

Allt är tomhet, idel tomhet.

Så. Vad ska vi göra? Gilla läget, som Leif GW Persson brukar säga. Gilla läget.

FAKTA

Fråga Fredrik

Hejsan! Snabb fråga: är på ”På spåret” hoffmaestro? Min personliga åsikt är att så inte är fallet, men diskussionen är delad. Vill även lägga till några fenomen som är mer hoffmaestro än bandet Hoffmaestro självt. Oskar Linnros, Gävle och TV 4+ är får alla ställa sig i kategorin überhoffmaestro. /Fred

SVAR: ”På spåret” – jo, men det är lite för klyftigt. Linnros – nej, han är för genial. Gävle – antagligen. TV4Plus – absolut, men inte lika hoffmaestro som TV4.

Tjena Fredde. Vi har kommunicerat tidigare via mejl (om evighetsreprisen ”Sopranos” som jag nu har tappat räkningen på hur många gånger den har sänts) och läste till min förvåning att du ville ”ha en lagstiftning mot repriser”. Gäller det bara de serier som du inte gillar, eller varför inte ta hänsyn till de som faktiskt gillar ”Beck”.

/Katarina

SVAR: Okej förbjudet ska bara gälla repriser av ”Beck” på bästa söndagssändningstid.

VECKANS ...

BABE. Per Bjurman, the king of the New Yorks streets, promenerar tillfälligtvis som en dödlig på Stockholms gator. Folk tittar chockerat.

STJÄRNA. RedOne, Lady Gagas svenska demonproducent. Äntligen stjärnglans i ”Passéfestivalen”, förlåt Melodifestivalen.

ROMAN. ”Jag älskar den pojken” av Bosse Löthén. Vilken helt underbar titel, så underbar att mitt hjärta smälter. Pojken i fråga älskar punk, året är 1977, och hans enda vän är pedofil. En bra bok, hudlös men analytisk, sorglig men rolig, blå men stark. Jag älskar den pojken.

MP3. ”Try my love again” med Jasmine Kara. Rocksteady från Örebro!

JULSÅNG. ”Christmas lights” med Coldplay, sprillans ny från de brittiska konungarna av melankolisk trivselpop. Inte en ny ”Fairytale of New York” med The Pogues & Kirsty MacColl men, hey, vilken jullåt är det? (Rätt svar: ingen).

COMEBACK. Thomas Di Leva. Satte Pluras ”Kungarna från Broadway” som en potatis i ”Så mycket bättre”.

KOMIK. ”Grotesco”, SVT1, måndagar. Kristdemokratparodin ”Det är bögarnas fel” är redan rena rama landsplågan med en halvmiljon visningar på Youtube. Henrik Dorsin bör krönas kung av konstig komik.

TRAMSPRYL. Läsplattan. Lika nödvändig som en bakmaskin.

JULSÅNG II. ”Julkort från New York” med Mauro Scocco. Svenska kyrkan på Femte avenyn, Marriotts sky bar på Times square, hotell Hudson, Lucky Strike bar och så en citysaxofon på det. Ta det som utmärkta svenneturisttips till Manhattan snarare än en ny ”How to make gravy” med Paul Kelly. Ladda ner gratis på http://mauroscocco.se/julkort/.

LIKA-SOM-BÄR. Jeffrey Dean Morgan (Izzies döda kärlek Denny Duquette i ”Grey’s anatomy) och Javier Bardem (Penélope Cruz make, aktuell i tokhyllade filmen ”Biutiful”).