Krönika

Fredrik Virtanen

Ta mig tillbaka till 1960-talet

Fredrik Virtanen vill tillbaka i tiden

NÖJESBLADET

Det sägs att 90-talet är tillbaka men det är 60-talet som aldrig dör.

Vilket genialt årtionde.

Grattis ni som levde med Dylan, Stones och Beatles.

Nostalgi anses djupt osexigt i vår tid men när jag nu läser Keith Richards vanvettigt underhållande biografi ”Livet” har jag fullständigt snöat in på 60-talet – igen.

För det måste medges, redan som barn på 80-talet var det 60-talet jag älskade mest, förutom den obligatoriska pudelrocken med Whitesnake och Guns ’N Roses och aktuella Madonna-hits och Stone Roses-singlar.

Bob Dylan.

Rolling Stones.

Beatles.

För att nämna de tre allra största och sedan dess obesegrade.

Visst är det märkligt, visst är det underligt, att inga andra artister har slagit dem – ännu. Givetvis har det hänt i enskilda moderna stunder, i en viss tid, vid vissa tillfällen, jag har haft mängder av nya hjältar, men inte på det stora hela. Och året är snart 2011.

Och då är jag ändå inte särskilt förtjust i just Beatles. Jag talar om objektiv kvalitet. Rent objektivt är Beatles bättre än allt som kommit senare. Till och med Van Morrison, Jackson Browne, Aretha Franklin, Neil Young och Bruce Springsteen. Och självfallet Kanye West, Robyn, Eldkvarn eller Håkan Hellström, hur magiska de än må vara i vår tid.

Därpå finns det rader av andra briljanta figurer, som Oasis, Jay-Z, Eminem,

R Kelly, U2 och ett gigantiskt böljande hav av andra genier men de är inte där uppe. De har aldrig skrivit ”Like a rolling stone”, ”Brown sugar” eller ”Strawberry fields forever”.

Bob Dylan, Rolling Stones och Beatles är störst, oomkullrunkeligt. Den moderna rockenrollmusiken föddes då, strax efter Elvis Presleys glänsande Sun records-rockabilly och ingen har lyckats överträffa den.

Är det inte underligt?

Visst är det underligt?

Filmkonsten har utvecklats enormt, litteraturen och bildkonsten var inte särskilt annorlunda på 60-talet jämfört med 1600-talet, och teve var hopplös på den svartvita tiden.

Men musiken.

Musiken som gjordes av de som debuterade på 60-talet är ännu oöverträffad.

Jag vet inte vad det var. Jag vet inte varför.

”Allting var liksom i rörelse”, skrev Leif Nylén i proggbandet Blå Tåget om 60-talet och kanske var det just så.

Jag var inte där, inte ens i närheten av allt det där gudomliga som alla 40-talister över en flaska rödvin försöker få oss korkade slynglar att förstå.

Men jag längtar efter att få ta en titt.

Har någon en tidsmaskin?

FAKTA

Veckans...

BABE. Belinda Olsson, SVT-”Debatts” stormförtjusta bråkledare.

GALNINGAR. ”Grotesco”, SVT1 i kväll. Såg ni orienteringshyllningen förra veckan? Så skruvat. Så väldigt skruvat. På så många nivåer. Orientering!

HJÄRNSLÄPP. ”Hellenius hörna”, TV4. Herr programledaren är ju utsökt och sketcherna är roligare än utklädda dvärgar men vad är det fråga om med gästerna? Nu senast, efter en lång svit av lättviktare, var det ”Starke man”-Anders, hans radarskojarepartner Johan Wester och plastherren ”Idol”-Andreas som pratade tandblekning. Så lamt. Tänk mer ”Sverker rakt på”-nivå, fast kanske minus Olofssons gläfsande. (En parodi av Hellenius på Sverker för övrigt urkul).

TJATIS. Tove Styrke. Fast ok, det är inte hennes fel att ”White light moment” hörs exakt precis överallt.

KRÄMARE. Petter & September. Satan vad de vill kränga efter ”Så mycket bättre”-succén. Pop är som vilken affärsbransch som helst, såklart. Förresten: Visst låter September väldigt lik Carola när hon sjunger på svenska?

LOVE. Tilde de Paula på TV4 har funnit kärleken. Det gör mig varm i hjärtat. Killen heter Thomas Eby och sjunger i bandet Calle Real. Kärlek är fina grejor, finast.

BOX. ”The promise” med Bruce Springsteen, den om ”Darkness on the edge of town”-perioden. Har jag glömt att nämna den? Skandal.

OVÄRDIGHET. När nobelpristagare Vargas Llosa tvingades sitta i nobelsändningen och prata om Stieg Larssons figur Lisbeth Salander.

HJÄLTE. Kaj Kindvall. Herregud, ska inte ”Tracks” i P3 finnas längre? Tracks som jag växte upp med. Tracks som alla växt upp med. Sista programmet efter 26 år sändes i lördags, Daniel Adams-Rays ”Gubben i lådan” blev den sista ettan och det här känns konstigt. Som om det plötsligt aldrig mer skulle finnas köttbullar.

SKÄMT. Det är så kallt i dag att blottarna måste beskriva sig själva!