Gyllene era med majsbrödssväng

Lynyrd Skynyrd och Allman Brothers var störst i genren.

Kanske, kanske, hade rockhistorien sett annorlunda ut om inte halva banden dött i tragiska olyckor.

Men det fanns fler, så väldigt många fler unga rockers som vuxit upp kring New Orleans, Memphis, Nashville och Muscle Shoals, Alabama, och som hade lyssnat på soul, country, funk och blues hela livet men som ville spela rock ’n’ roll.

Såhär i efterhand verkar det som att ­hela amerikanska södern i början av 1970-­talet kokade i ett cajunkryddat kräftspad i 35-gradigt solsken där alla dansade i blommiga skjortor, jättemustascher och hippiehår till en farlig brygd på kåtfuktig popmusik.

Det kom att kallas sydstatsrock.

Inom sydstatsrocken hittar vi träskrocken, det riktigt våta och stekhett passionerade majsbrödssvänget som just samlats på en briljant dubbel-cd av kvalitetsbolaget Soul Jazz Records:

”Delta swamp rock – sounds from the south: At the crossroads of rock, country and soul”.

Namnet säger, tja, allt.

Inte ens vi som ägnat åratal åt att fiska i Mississippiflodens rockträsk (bland annat med hjälp av två eminenta ”Country got soul”-samlingar) har hört alla 25 spår tidigare.

Superklassiker som Tony Joe Whites ”Polk salad Annie”, Joe Souths ”Hush” och Big Stars ”13” (som Håkan Hellström gjorde en svensk version av) samsas med lika fantastiska verk av legendariska namn som Leon Russell, Dan Penn, Waylon Jennings, Boz Scaggs, Bobbie Gentry, Cher och Duane & Greg Allman.

Själv älskar jag Linda Ronstadts ”I won’t be hanging around no more” allra mest. Eller förresten. Ännu mer en låt av ett band som jag aldrig hade hört talas om tidigare: Cowboy.

Ja! De kallade sig Cowboy. Vilket ­magiskt namn.

Cowboy bestod främst av en man, Scott Boyer, och i augusti 1971 spelade de in Boyers ”Please be with me” i ­Muscle Shoals sound studio i Alabama.

I halva mitt liv hade jag trott att det var en enastående Eric Clapton-ballad. Han spelade in den 1974 till LP:n ”461 Ocean Boulevard”. Du förstår varför när du hör originalversionen.

Lynard Skynard (vars ”The seasons” är med på samlingen) tog slut i flygkraschen 1977. Vid det laget kan man säga att hela genren var över. Ingen använde kobjällra i en rocklåt längre. Få bar helskägg och smala jeans med v-sväng.

Boogierockbandet ZZ-Top blev anständiga förvaltare av sydstatsrocktraditionen, tidiga Steve Earle fanns i trakterna, liksom Jason & the Scorchers, Georgia Satellites, Black Crowes och många fler (numer finns lysande men ojämna Drive-by Truckers).

Men de hade inte riktigt den rätta soulen, det rätta träsket, något var det som saknades, och den legendariska studion i Muscle Shoals var mest ett museum. Det var över.

I stället kom petig progrock, primitiv bluesrock, duktig västkustrock, glammig pudelrock, pretentiös grunge och lajvliknande skämtare i spandexbyxor.

Den själlösa hårdrocken tog över.

Och där är vi ännu i dag.

Förfärligt så det kan gå.

Men på ”Delta swamp rock” finns en gyllene era bevarad. Länge leve träskrock.