Terrorn ger VM i empati på Twitter

Enligt Unicef behöver 2-3 miljoner barn i Somalia, Etiopien, Kenya och Djibouti omedelbar hjälp. En halv miljon barn riskerar att dö efter den värsta torkan på 80 år om de inte får hjälp snart.

Få, om ens några, inlägg om den somaliska svältkatastrofen har skrivits på svenska Twitter.

Men när en bomb exploderar i vårt grannland Norge inleds omedelbart ”VM i medkänsla”, som en välkänd twittrare skrev långt innan terrordådets enorma omfattning – massmorden på ungdomarna – var känd.

(Jag nämner inga namn på twittrare i denna text; det var enormt affekterat på Twitter i fredags, det finns säkert många som ångrar sig. Att publicera sig offentligt är komplicerat.)

Twitter reste sig som en man och plattityderna haglade. Alla mådde oerhört dåligt av bomben i Oslo och berättade det. Om och om igen. De ville visa upp sin empati. En empati som aldrig sträcker sig till, säg, Somalia.

Själv hade jag oturen att blajtwittra – jag gör mestadels det; som professionell skribent ser jag sociala medier som en lekstuga – om min irritation över jätte-utbudet av smaksatt jävla mineralvatten.

Jag fick massa skit för det.

Sedan hoppade jag in i bilen och hörde nyheten på P1.

Som om det skulle ha gjort någon skillnad.

Det är möjligt att ha två tankar i huvudet på en gång. Flera tankar, faktiskt.

Livet pågår trots svältkatastrof i Somalia eller en bomb i Oslo. Hemskheter händer hela tiden.

Jag skrev några ytterligare nonsensinlägg innan det flera timmar senare blev känt att ett massmord hade inträffat.

Då ansåg jag att det inte längre var läge för tweets om mitt skägg eller misslyckade grillning till mina 11 500 följare.

De, och de var ganska många, som inte gjorde samma bedömning fördömdes å det grövsta av skönandarna, som sällan består av vanliga vardagstwittrare utan av bloggare som via sociala medier söker en karriär.

De vanvördiga mer eller mindre hängdes upp på skampåle. Twitter krävde: empati och bara empati. Inga tweets om fester, inga om kläder, inget om sig själv. Empati, bara.

Det var mycket intressant.

Plötsligt hade varje modebloggare skaffat ett världssamvete.

Den världsberömde författaren Neil Strauss skrev så sent som häromveckan i Wall Street Journal ett rasande angrepp på ”gillaknappkulturen” på Facebook.

Internet var tänkt att frigöra oss, menade han, men i stället har ”gilla”-kulturen blivit ett konformistiskt fängelse. Alla skriver det som folk vill att de ska skriva.

Strauss hade helt rätt, men det gäller i högre grad Twitter än Facebook. Facebook består till större del av folk som, bara inför sina vänner, vill dela med sig av sina trevliga barns äventyr och som är ledsna när folk dör, bara inför sina vänner.
 

Det karriärskåta Twitter handlar om att visa upp sig själv för en okänd allmänhet. Att visa sina bästa sidor. Att bli populär. Att få en retweet. Att bli omtyckt. Att vara ansedd bra och fin.

Tweetsen om denna fruktansvärda händelse – innan den ens visade sig vara fruktansvärd – visade det obönhörligt tydligt.

Det är inte empati, det är narcissism.