Alla är journalister om alla är frisörer

Nu var det bara ett havererat talangjaktsprogram som hörde av sig, men mer media år 2011 blir det inte.

”Hej Fredrik! Mitt namn är XX och jag är redaktör på TV3-programmet ’True talent’ på TV3. Vi kommer att låta våra talanger sjunga på en krog här i Sthlm på måndag, och vi behöver musikrecensenter som kan täcka spelningen och publicera materialet på sina forum. Givetvis mot betalning.”
 

Jag tänkte: Ett skämt. Eller en bisarr pr-kupp för en jättesatsning i djup kris. Med det visade sig att min kollega Markus Larsson fått samma erbjudande av en annan ”True talent”-redaktör. Liksom Fredrik Strage på DN.

Efter att ha tackat nej digitalt ringde jag redaktören och frågade om han verkligen inte begrep att det är otänkbart att jag får betalt av TV3 för att skriva om TV3 i Aftonbladet.

– Det är väl inget konstigt med det?

Jag försökte förklara grundläggande journalistiska principer, pressetik, trovärdighet och annat gammalt dravel. Men nä, inte en susning. Då försökte jag med något så stofilt som anständighet och privat moral. Men nix, han förstod inte det heller.

– Klart du ska ha betalt!
 

Mm, det vore ju flott förstås. Tänk om jag fått dubbelt betalt eller fått betalt när jag twittrat eller facebookat om, säg, Universal Music-produkten Kent, SVT-produkten ”Landet brunsås”, TV4-produkten David Hellenius, eller Ica-produkten köttfärs.

Jag skulle vara tät.

Jag skulle kunna fira med kinesiskt varenda dag.

Problemet är förstås att mina kunder läsarna skulle undra om jag verkligen menar att ”Landet brunsås” är lysande eller om SVT betalar mig för att skriva det.

Men ett ännu större problem är: Skulle någon bry sig?

Förmodligen inte.

Ingen bryr sig om att bloggare får betalt i produkter. Ingen bryr sig om att programledare intervjuar en expert från ett visst byggvaruhus eller ett speciellt kosmetikaföretag som också råkar sponsra programmet.

Skulle någon bry sig om Jan Guillou tog betalt av Centerpartiet för att skriva om Annie Lööf? Ja, kanske då.
 

Sedan någon vecka finns sajten Ajour som drivs av den bloggande affärsmannen Emanuel Karlsten och bygger på ett slags medborgarjournalistik som menar att alla är journalister.

”Alla är journalister.”

Om man menar att journalister ägnar sig åt näthat, okritisk källhantering, förtal, konspirationsteorier, ärekränkning, ensidighet och muttexter – lätt. Om man med journalist menar en skådis/modell/kock/whatever som har en blogg – absolut. Om man med journalist menar en poet (Marcus Birro) som tycker att det är klyftigt att vara partipolitisk när han leder ett pajasprogram förklätt till samhällsdebatt (”Kvällsöppet” i TV4) – sure thing. Om man med journalist menar en glad amatör som arbetar på jättemediebolaget MTG:s största tv-kanals största satsning denna höst och har en av de vackraste och mest betydelsefulla titlarna på svenska språket, ”redaktör” – visst för fan. Då är alla journalister.

Nå.

Journalister måste också vara ruskigt självkritiska. Att denna nya korrupta och amatöristiska medievärld kunnat växa fram beror givetvis på att vi inte gjort ett tillräckligt bra och relevant arbete.

Vi är helt uppenbart sopor.

Men är alla journalister? Ja, om alla också är hårfrisörer.