Sluta snacka om ’starka kvinnor’

Fel fokus Det är 2012 men Laleh beskrivs fortfarande som en ”stark kvinna” av media och inte som den konstnär hon är – en tröttsam och uttjatad vinkel som förutsätter att kvinnor vanligtvis är svaga.
Foto: Foto: ULF HÖJER
Fel fokus Det är 2012 men Laleh beskrivs fortfarande som en ”stark kvinna” av media och inte som den konstnär hon är – en tröttsam och uttjatad vinkel som förutsätter att kvinnor vanligtvis är svaga.
NÖJE

”Stark kvinna” – vilket förklenande ­dravel.

Året är 2012 och medierna är svår­artat efterblivna.

Laleh, eller Robyn, är inte ”starka” för att de är som vilken manlig konstnär som helst

Människor som ser sig själva som ­förebilder är sällan bra förebilder. Mer troligt är de grava narcissister med ­sociopatiska drag och medioker intelligens.

Vem följer någon som utser sig själv till förebild?  Barn, kanske, men i övrigt bara människor som också köper naturläkemedel mot alzheimers, aspergers ­eller hudcancer.

Verkliga förebilder behöver inte säga att de är förebilder, det märks på att människor följer dem eller på att andra säger att de är förebilder.

Det kan dock gå snett även då. Särskilt när det kommer från omodern, slapp och inskränkt media.

Som nu när varenda mainstream-­redaktör plötsligt har upptäckt hur ­lysande Laleh är efter att hon var med

i ”Så mycket bättre” på TV4. Laleh har just släppt sin allra bästa skiva där hon städat bort de mindre lyckade Cornelis Vreeswijk-pastischerna.

Men vinkeln på intervjuerna är inte vad Laleh vill kommunicera med sin musik, vad hon anser om världen, vad hon har att säga om sin konst. Det är alldeles för jobbigt och tidsödande och komplicerat för media att grotta ner sig i.

I stället handlar det om att hon skapar. Att.

Det anses tydligen chockerande att ­Laleh är precis som vilken manlig konstnär som helst.

Efter 114 liknande vinklar borde det ha varit avklarat. Men nej, då kom självaste SVT1:s nyhetsflaggskepp ”Rapport” och gjorde vad Malou von Sivers och ­slappa morgonsoffor i tv alltid gör: ­Ägnade hela inslaget åt att kalla Laleh för ”stark, egensinnig, kompromisslös”.

Det var ingen hejd. Det var det enda det handlade om. Det var som en parodi på en intervju med en kvinnlig artist

som inte är en total ”Idol”-, ”The Voice” - eller skivbolagsmarionett.

Samhällets maktstruktur är i högsta grad baserad på vita män men kvinnor är för den skull inte några mesiga stackars offer. Inga jag känner åtminstone.

Att säga ”stark kvinna” förutsätter att kvinnor vanligtvis är svaga, att det är normen. Det är korkad feministisk retorik och lika fånigt som när Lars Winnerbäck, Ulf Lundell och Håkan Hellström hyllas för att de är sköra och svaga. Som vore det underliga manliga egenskaper, egentligen bara förbehållna kvinnor.

Jag har aldrig hört en enda man kallas ”stark”. Det skulle vara någon som har funktionsnedsättningar.

Och det är så Robyn, Carolina af ­Ugglas, Patti Smith eller vilken kvinnlig artist som helst ses av media när media inte hittar något klyftigare att prata om än att de är ”starka”.

Och framför allt: Vem, man eller kvinna, orkar med bördan att utses till stark? Det är ett omänskligt tungt ok att bära.

FAKTA

FRÅGA FREDRIK

Tack Fredrik för din krönika i måndags om ”Mot alla odds”. Jag är själv handikappad (jag säger så, jag är så gammal så jag har inte lärt mig att säga funktionsnedsättning) men kände inte till cripteori tidigare. Däremot lever jag i en värld utan cripteori. Tack för att en ”normalstörd” som du tänker på oss.
Inget offer

SVAR: Tack du. Men jag tänkte en hel del på mig också. En handikapp- anpassad värld är bättre för alla.

VECKANS...

BABE. Petra Mede. Tog revansch, var den här gången sin vassaste version som programledare för lyckade ”Guldbaggegalan”.
FILM. ”The descendents” med George Clooney. Vi älskar ju regissören Alexander Payne efter ”Sideways” och ”About Schmidt”, visst gör vi? Den här som utspelar sig i Hawaii, är ännu ett snäpp svagare men ändå ljuvlig (). Personporträtten är djuplodande och humorn skymningsfärgad.
PISS. Nu är det inte bara ljust utan soligt också. Så att vi verkligen kan se hur kallt och fult allt är i röfvens årstid, som pågår ända till maj.
SKÅDIS. Meryl Streep. Briljerar som Margaret Thatcher i hennes krafts dagar och som åldrande alzheimersjuk i ”Järnladyn”. Streeps tredje Oscar bör vara i en liten ask. Hon har nominerats 16 gånger. Hon är bäst. Filmen är () men handlar mycket mer om personen Thatcher än om den högst kontroversiella politiken. Premiär på fredag.
POPKOLL. Vi har nu en partiledare, Stefan Löfven som gillar Ulf Lundell och Bruce Springsteen. Och en annan, som gillar Eric Saade och Da Buzz. Det kan man tycka mycket om.
TV. ”Jamie lagar brittiskt”, Sjuan, onsdagar. Jag har börjat älska kockfanskapet. Kanske för att han här läser från manus, matetnologi som han så uppenbart inte skrivit eller kan - men det funkar. Jamie, den irriterande mockneyn, har vuxit ikapp mig. Eller tvärtom.
CD. ”Born to die” med Lana Del Rey. En cynisk storbolagsprodukt med hittepålansering - än sedan? Hon låter fantastiskt. Ojämt men fantastiskt. Titelspåret ”Video Games” och triphoppiga ”National anthem” är magiska.