Filmen visar bara tragedins slutscen

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden

TVÅ BRILJANTA HUVUDROLLSINNEHAVARE Helen Mirren och Al Pacino är magiska i ”Phil Spector”, men filmen tar bara upp en liten del av musikmogulens galenskap till livsgärning.
Foto: AP
TVÅ BRILJANTA HUVUDROLLSINNEHAVARE Helen Mirren och Al Pacino är magiska i ”Phil Spector”, men filmen tar bara upp en liten del av musikmogulens galenskap till livsgärning.
NÖJE

I met him on a monday and my heart stood still.

Da doo ron ron ron, da doo ron ron.

46 år senare dömdes geniet Phil Spector för mord.

Vilken besvikelse.

Martin Scorsese borde förstås ha gjort filmen.

En öppningsscen från en skitig, vild, cool gata i The Bronx 1963 med gula taxibilar och hjärtdunket från ”Be my baby” med The Ronettes på högsta volym, en ung Phil Spector i kostym på väg mot Brill Building för att träffa Barry Mann och Cynthia Weil medan han skriver ner noterna till The Righteous Brothers ”You’ve lost that lovin’ feelin’” på en brun papperspåse och säger tjena till Gerry Goffin and Carole King när han når Broadway och W 49th.

Åh.

Något sådant. Något riktigt mäktigt. Något som andas, stinker och dundrar New York.
 

Så blev det inte. Och som jag hade väntat. Jag tror inte att jag längtat så mycket efter en film sedan jag var barn och väntade på ”Die hard 2” med Bruce Willis. Nåja.

Al Pacino som Phil Spector! Bara det.

Världens störste hollywoodskåde­spelare som världens största popgeni. Mannen som utifrån sitt briljanta huvud ändrade hur hela USA, och halva världen, lät på 60-talet och skulle komma att låta för all framtid.

Phillip Harvey Spector var en lika stor revolution som The Beatles. Han var större; Beatles hade inte låtit som de kom att göra utan Spectors multitrackiga ”wall of sound”. Inte ABBA heller. Eller Bruce Springsteen. Och givetvis inte The Beach Boys.

Han gjorde banala kärlekssånger till stor ljudkonst.

Dessutom var han en tok. Han lär ha skjutit pistol i studion när han produ­cerade John Lennon. Eller om the var The Ramones. Eller bägge. Myterna är många.
 

Under 1970-talet trappade han ner musikproducerande och började leva allt mer isolerat. Ett gåtfullare geni har popbranschen aldrig skådat – eller snarare inte skådat. Han har varit lika hemlighetsfull som självaste Bob Dylan.

Inget av denna magi finns med i ”Phil Spector”, HBO-filmen som har premiär på den svenska kabelkanalen C More i kväll klockan 21.00.

Det är inte Scorsese som gjort filmen.

Det är David Mamet som både skrivit manus och regisserat. Självklart blir det ett kammarspel. Det är Mamets grej, trånga ytor – allt som Phil Spectors musik inte var.

Filmen handlar enbart om relationen mellan Spector och hans försvarsadvokat, spelad av Helen Mirren, och rättegången som slutade med att Spector 2009 dömdes till 19 års fängelse för second degree murder på servitrisen Lana Clarkson. Oskyldigt dömd, enligt filmen.

Alltså, filmen är bra. Al Pacino är elektrisk i varje scen, Helen Mirren lika sedvanligt strålande.
 

Men detta är inte tragedin om Phil Spector. Detta är bara tragedins slutscen.

Kan man önska att Scorsese gör filmen om Spectors liv fram till den ödesdigra natt då han bjöd hem Clarkson – och sedan klistrar ihop den med Mamets?

Nej det kan man inte. Förstås. Idiotisk idé.

Ibland blir det bara inte som man tänkt sig. Det blir som det blir. Motsatsen till da doo ron ron ron, da doo ron ron.

Fråga Fredrik

Tack Virtanen för en klok krönika om Håkan Hellström och åldrandet, jag tror att du har rätt, jag är själv snart pensionär och …ändå ser jag mig i själv i kortbyxor knyckandes äpplen. Den där personen i spegeln...vad är det för gammal gubbe? Jag pratade med mig fru om det, hon håller med. ”Hur ser vi ut egentligen, det är ju inte vi!” Sedan tog vi ett glas vin och kysstes som två ungdomar. Tack för orden.

Svar: Men, åh, tack själv för ditt fina brev.

Veckans

BABE. Tommy NiIsson – som Black, givetvis. Choklad-Black.

FILM. ”This is 40”. Smått fånigt och smått roligt som alltid när penishumorns version av Woody Allen, Judd Apatow, träffsäkert skildrar oss arma människor. Denna gång familjelivet kring 40. Roligast: Att game rockhjälten Graham Parker spelar ett slags huvudroll, som historiens motor.

TOMHET. Livet efter ”House of Cards” är hårdare än efter ”Homeland”.

TV-STJÄRNA. Malin Olsson. Att hon orkar! Att leda überhysteriska ”Hela Sveriges fredag” på SVT är värt Jerringpriset.

BIOGRAFI. ”Makten och lögnen: ett liv i televisionens Sverige”, Åke Ortmark. Landets mest legendariska tv-murvel vänder och vrider på alla journalistiska dilemman som uppstår i förhållande till makten, öppet och självrannsakande och med fantastisk stilistik. Vissa åsikter känns aparta 2013 – Ortmark är old school-höger – men detta är obligatorisk läsning för alla (blivande) murvlar. Sanningen skall fram!

ALBUM. ”Tooth & nail”, Billy Bragg. Något är skumt här. Urbrittiske Bragg låter… amerikansk. Alltså även dialekten. Jag älskar amerikanskt, men även den mest in­piskade anglofil borde kunna älska denna fina, mjuka banjo-americana.

ALBUM II. ”Monkey minds in the devil’s time”, Steve Mason. Fast det har jag ju redan tjatat om.