Krönika

Fredrik Virtanen

Nöjesbladet

Det här är inget att skämta om

Negerboll är inget skojigt namn på ­chokladboll, det är rasism.

Det borde redan ett barn förstå.

Därför borde SVT:s lysande dokumentär ”Raskortet” visas i varje skola.

De flesta anser sig nog vara både antirasister och vettiga människor i allmänhet. Vi förstår alla människors lika värde oavsett etnicitet.

Ändå kan vi vitskinn inte riktigt förstå.

Det kommer något ”harmlöst” ”skämt” ibland. Vi menar ju inget illa, vi skojar ­bara. Vi är inte rasister, därför kan vi skoja ­rasistiskt! Rasism är liksom något som andra håller på med någon annanstans.

Nej. Rasismen bor i oss. Den ingår i vårt europeiskt koloniala arv. Denna ned­ärvda blick måste erkännas innan vi kan befrias oss från den. Att slåss mot vanor och fördomar kräver aktiva val, ­ansträngning.

Ordet negerboll är ett perfekt pedagogiskt exempel på något mycket större.

Att säga ordet eftersom vi anser oss vara liberala är själva motsatsen till ansträngning.

- Meh vadå? Skojar bara. Var inte så känslig.

Jag har själv både sagt och fått den ­typen av kommentar. Jag sa negerboll som liten men med växande insikt blev jag istället en av de trista figurer som började protestera när någon sa det.

(Nu säger jag andra dumheter i stället; man lever och lär.)

Det tog för lång tid att fatta. Om jag sett SVT:s dokumentär ”Raskortet” ­redan i mellanstadiet hade jag genast blivit den som tillrättavisar och sluppit genansen i att bli lärd genom tillrättavisningar.

SVT-dokumentären ”Raskortet” är en fantastiskt pedagogisk illustration av den strukturella rasismen som pågår varje dag. Inte den typ som nationalister eller nazister ägnar sig åt, inte apartheid i Sydafrika på 1970-talet, utan vardagen för den som inte ser ut som just det ­landets norm.

Att ständigt, ständigt, ständigt mötas av dessa ”skämt”, att bli förlöjligad i ”­Lilla hjärtat”-serien, att rasprofileras av polisen, att alltid ses som någonting … annat. Vidrigt.

”Ända från barnsben fick jag höra att jag var neger, alla barn sa det”. ”Det heter negerboll, det här är Sverige”. ”Här är vår negeranställd”. ”Jag har inget emot negrer, jag tycker ­alla ska ha en hemma”.

Och så vidare.

Svenskarna Jonathan Sseruwagi, Raymond Peroti, Jallow Momodou, Viktoria Walldin, Tandi Agrell, Kitimbwa Sabuni, Oivvio Polite, Lina Larsson och Astrid Assefa drog inga snyftvalsar, de gav enkla vittnesmål från vardagen. ­Vittnesmål som gäller hundratusentals svenskar, även med andra ursprung än Afrika. Rasismen är likadan, bara ord­valen skiljer.

Osmond Karims och Malin Holmberg-Karims enkla men otroligt effektiva dokumentär på 59 minuter borde ­visas i varje svensk skola minst en gång om året. Då fastnar ordet där det hör hemma, i halsen, redan tidigt.

Alla borde se filmen, den ger en tankeställare kring våra fördomar och kränkningar oavsett vilken färg vi råkade ­födas med.

”Raskortet” finns på SVT Play.

Fotnot:

Se dokumentären här.

FAKTA

Veckans ...

BABE. Babe, den modiga lilla ­grisen. Förra gången jag googlade ”babe” blev svaret basebollstjärnan Babe Ruth. Filmgrisen från 1995 är roligare. Den (fast egentligen var det flera grisskådespelare) slaktades för övrigt senare, enligt rapporter i media. Den åts säkert också.

HYRFILM. ”Mud”. Nu när Matthew McConaughey efter en ojämn karriär blivit film- och tv-branschens ­hetaste skådispotatis borde alla se denna utsökta bagatell om två pojkar som träffar en mystisk man på en flod i Arkansas. Kärlek, ­relationer och thriller.

SINGER-SONGWRITER-ALBUM. ”Ledges”, ­Noah Gundersen. 24-åring från Seattle som gör vårsolen exakt lika förgänglig och melankolisk som den är, fylld av långsamma stråkar, fint piano, besjälad röst, akustiska instrument och texter som låter mycket äldre än de borde kunna vara. Visst är väl vårsolen så?

SKADEGLÄDJE. Gwyneth Paltrow och Chris Martin skiljer sig, rapporterade tidningar och jag blev - uppiggad, närmast glad. Vet inte varför men något fel måste det vara på mig. Jag har inget emot Coldplay, tvärtom, och Paltrow är en utsökt skådis. Kanske är det just därför? De är för perfekta? Som när man vill ta sönder något för att det är så vackert, men det kan man ju inte, så då får ­kändisar gå sönder i stället. Ställföreträdande mänsklighet som de är.

FOLKPOP-ALBUM. ”Dom ska få se vem de roar sig med”, Anders Wendin. Blir inte klok på vad detta är, det är väldigt unikt men ändå helt vanligt. Det enda jag är säker på är att skivan är för kort. Det är alltid bra.