Munter Lundell radar upp hånen

1 av 3 | Foto: ANDREAS HILLERGREN
SYNAR SAMTIDEN Ulf Lundell ger sig på skribentern, politiker och artister i sin nya bok ”Visenterna”.
NÖJE

Vet kanske inte vem som hetsar upp sig över Ulf Lundell längre, troligen ingen under 40, herr Ulf har aldrig försökt generationsväxla, aldrig sålt sig, aldrig varit med i Melodifestivalen på SVT eller ”Så mycket bättre” på TV4 .

Synd. Kids går ovetande vidare och går miste om mästerverk.

Lundell har tydligen inget behov av nya vänner, förutom möjligtvis flickvänner, och inget behov av att behålla gamla vänner heller tydligen.

Romanen ”Visenterna” släpptes förra veckan och är en mjukt rasande hånparad på skribenter, politiker, popartister - oftast skribenter, vanligtvis liberaler och än mer högertykna men inte bara.

Herr Ulf försöker här inte ens låtsas som att det inte är han själv, hans åsikter, även om huvudpersonen heter Frank Kornfeldt. Frank kommenterar ofta Ulf Lundell, ”den gamle rockern”. Skoj.

Det är mycket espri här, mycket snabbt skrivna ord. It’s only rock’n’roll.

Kulturskribenterna, som han påstår sig hata som en annan hycklande avundsam obildad kristdemokrat, lär kalla honom gnällig i vanlig ordning men det var länge sedan herr Ulf var på ett så muntert litterärt humör även om hans syn på sakernas tillstånd är lika rent förbannat som på de senaste albumen.

Herr Ulf bryr sig om samtiden och samtiden är inget vidare. Frågan är om han egentligen bryr sig om sig själv. ­Löjlig är han när han gnäller över att vita medelålders män är samhällets ”nya” ­parior. Det är bara i Twitter- och den nya medievärlden det är så och där är inte Lundell, han avskyr internet på grund av alla män som hatar sönder allt.

Är ”Visenterna” rolig läsning? Jag vet inte. Jag är ju den ypperliga målgruppen, 25 år yngre men ändå lika betagen i ­Dylan, herr Bruce och rent teoretiskt även i The Beatles. Allt han skriver om i denna krönika från de senaste två åren är även mitt flöde. Jag läser också Sven­ska Dagbladet, Dagens Nyheter, Afton­bladet och Expressen och lyssnar på P1 varje dag.

Samma politik, musik, tv-serier, Higgspartiklar och P3 ibland.

Vad någon utan högkonsumtion av ­media har för utbyte av ”Visenterna” vet jag inte. Detta är en medieblogg. Kanske är det fler än Lundell som stör sig på Jens Liljestrand, Lars Winnerbäck (”Och djävlar vad synd det är om Winnerbäck, tydligen, som avskyr att vara artist och populär. Och recensenterna köper det. Jamen kan man inte ta och genomskåda det där? Åk till Kongo för helvete. Eller Syrien.”), Marcus Birro, ­Annie Lööf, Jimmie Åkesson, Christer Björkman, Camilla Läckberg, Thomas Engström, George Cederlund (sic), ­Liza Marklund, Lena Ek och Alex Schulman - och tycker om Lena Einhorn, Birgitta Stenberg, Leo Lagercrantz, Nina Björk, Henrik Arnstad och Veronica Maggio.

Säkert. Skillnaden är väl att Lundell har koll på vad alla dessa faktiskt gör. Lundell har få fördomar men desto fler insikter. Han är motvilligt en beläst övermedelklassintellektuell som låtsas vara rock. Schopenhauer hit, dåligt korrektur dit. Ibland är han rå och dum men spark­ar inte neråt, tja inte mer än det själv­klara - som en av Sveriges tyngsta konstnärer någonsin med såväl belönade böcker som musikalbum så sparkar han alltid nedåt.

Bara August Strindberg har varit lika oförsonlig, orädd och samtidigt folkligt populär - och löjlig.

Har jag en raljant ton?

Mm. Kanske.

Det är blott av bitterhet.

Att vara nämnd av Lundell är att vara ­någon i det här medieracet. Han kröni­kerar den mediala samtiden. Så måste man se det. Och jag? Nä. Inte ett ont ord. Inget ord alls.

Att vara ignorerad, onämnd, är att vara ingenting. Alla minns Hjalmar Söderbergs rader.

Var är jag Ulf? Var? Jag är ingen i din bok. Jag finns inte. Jag sitter i en växel.

Fråga Fredrik

Hej, vad tycker du om popcorn?

Svar: Jag tycker om popcorn. Micropop. Men på sistone har jag blivit märkligt besatt av ­ostbågare, som ett barn jag känner kallar ­ostkrokar, om fredagarna. OLW:s är bäst men jag undrar om det är ens en procent riktig ost i ostbågare.

1 av 4
Mapei.

veckans ...

BABE. Mapei. Svensk hiphops stora rap-hopp för fem år sedan - nu dök hon äntligen upp med ett album. Och på bara en låt rappar hon. I stället visar sig Mapei vara ett ess även på popsoul. Imponerande, och ett smart vägval.

FILM. ”Boyhood”, av Richard Linklater, med ­Patricia Arquette och Ethan Hawke. Makalalöst skickligt filmmakeri om en familjs vedermödor och glädjen, från småbarnsår till college till skillnad från hans vanliga 24-timmarsfilmer. Hade jag inte varit så kissnödig den sista timmen (den är 2,45) hade den troligen varit femplus. Går upp på fredag.

LÅT. ”All about that bass”, Meghan Trainor. Wow! Doo-wop, r’n’b, reggae, twist, soul - den här märkligt kulörta och lätt ironiska låten om att det är gött att vara tjock innehåller hela pophistorien och svänger plastic fantastic.

TV-SERIE. Det är klent just nu, men ”Ray Donovan” på HBO/Nordic är rasande underhållande. Jon Voight har aldrig varit bättre, familjerelationer aldrig spän­dare … Och mitt i allt fixar Liev Schreiber Hollywoodstjärnor ur skandaler. En udda blandning av maffiaserie och ”Californication”

LÅT. Santa Monica, Thomas Andersson Wij.

B-FILM. ”The maze runner”. Enbart tillverkad för att blåsa 17-åringar som älskade den extremt mycket bättre ”Hunger games”-serien.

B-SERIE. ”Gotham”, C More Series, premiär torsdag. Eller B och B ... Hoppades på mer när satsningen är så stor och Bruno Heller (”Rome”, ”Mentalist”) skapat den. Detta är en ”Batman”-­serie för tonåringar som inte hittar rätt i kombinationen serietidning, film noir och svenne-tv. Men ostbågsunderhållande.