Twitter-ångest är vår arvedel

Fredrik Virtanen om att man inte längre kan skämta på sociala medier

1 av 4 | Foto: CAROLINA BYRMO
VIRAL ÅNGEST Man kan inte längre skämta på Twitter när varenda en granskar och analyserar ens ”tweets”.
NÖJE

Alla mår dåligt. Twitter är rena ångesthålet just nu.

Man får inte säga någonting i det här jävla landet längre utan att folk blir kränkta.

Anser såväl kändisar som komiker som journalister som rasister.

Twitterångesten verkar i huvudsak bestå av två upplevelser:

1) Folk tjafsar så satans mycket med mig.

2) Folk kränker mig – därför ­tjafsar jag med grupp 1.

Twitterångesten är en cirkel. ­Frågan om ifall hönan eller ägget kom först är direkt trivial i jäm­förelse.
 

Grupp 1 och grupp 2 kan bestå av samma personer vid olika tillfällen – rent av samtidigt i olika diskussioner – beroende på självuppfattning och särintressen, men grupp 1 är vanligtvis överbefolkad av cis­personer som minns en ack så ljuv tid då man talade i slutna rum med likasinnade.

Den politiskt korrekta stämningen fick tre tunga kulturredaktörer i tre tunga tidningar att oberoende av varandra skriva om sin ­Twitterångest för några veckor sedan. Denna ångest är ju en del av den större diskussionen om Charlie Hebdo, Lars Vilks, rasismen, satiren och det offentliga samtalet – yttrandefriheten.

Under rubriken ”Tankepolisen får oss att bli tysta och fega” skrev Expressens Jens Liljestrand ett flammande försvarstal för att ”Tanke­smedjan” i P3 ska få kalla Göteborgs-Postens politiska chefredaktör Alice Teoderescu för hus­blatte i ett satirprogram och att riksdagsledamoten Hanif Bali borde få håna antirasister i fred, ­ utan att Twitter går kränkta bananer.

”Lynchmobben har tagit över debatten”, ansåg Adam Svanell i SvD dagen efter och därpå skrev Axel Björklund på DN ”Jag skäms över tidens ­publicistiska ängslighet”, bägge texter om hur ”Twitterstormar” tas på för stort allvar av professionella medier.
 

Och i en artikel om Twitterångest i ­Dagens Nyheter förra veckan, ”Lättkränkta twittrare gör humorn försiktigare”, förklarade komikern Özz Nûjen på samma linje som ­redaktörerna:

– Alla känner och vill känna sig kränkta för att vinna politiska ­poäng. Man tar på sig offerkoftan och letar efter ”tweet” som man kan irritera sig på.

Nûjen själv har dock inte ångest: ”Min rätt att kränka står över din rätt att ­känna dig kränkt”.

Kollegan Karin Adelsköld där­emot har börjat censurera sig själv av hänsyn till de som blir kränkta.

– Twitter har gått från ett mysigt kuddrum för journalister och opinionsbildare till ett kargt krigsområde, sa hon.

Samma sak med kollegan Annika Lantz:

– I dag tänker jag efter inför i stort sett varje ”tweet”. Det är tråkigt. Det blir tråkigt. Den här veckan till exempel, då har jag enkom twittrat om upphittade barnskor kontra trisslotter samt banker. Ganska jävla ­safe helt enkelt. Jag är ­inte helt igenom stolt över detta, men just nu är det vad jag pallar.

Även tv-stjärnan och ­radikalfeministen Kakan Hermansson bloggade förra veckan om skit hon får, även från sin egen ­sida – för att hon tycker om till exempel hudvård.

”Jag bevakas inte bara av nazister eller random män som vill se mig dö, utan även av feminister som granskar varenda litet andetag jag tar, varje stavelse jag publicerar och varje bild på Instagram”, skrev Kakan.

Så är det. Attackerna kommer från alla håll. Klart det är ångestframkallande. Och det är svårt att bara logga ur, det är ju roligt på Twitter också.

Twitterångest borde bli en ­medicinsk diagnos.
 

Det är illa för ett samhälle när ­komiker inte orkar skämta längre, oavsett om det är en lynchmobb ­bestående av kränkta högermän ­eller av kränkta minoriteter. Å­ andra sidan: Om en människa ­känner sig kränkt så är hen kränkt. Det är ­komplicerat att anklaga ­någon för att ­vara ”lättkränkt” – även om jag ­sannerligen tänker sådana tankar varje dag på Twitter.

Elaka skämt om andra är roliga. Elaka skämt om en själv inte lika roliga. Eller hur?

Ångest, ångest, ångest. Sam­tidigt, det är inget nytt, bara en ny möjlighet att vara en helt vanlig dåligt ­mående människa. ”Ångest, ångest är vår arvedel”, skrev ju Pär Lagerqvist redan 1916 profetiskt om ­sociala medier.

Att kombinera god ton med vass humor eller vassa åsikter är ett härke. Jag tror att det är såhär med hela klabbet:

Du får skriva, tycka eller skämta om vad du vill. Du kan bara inte ­räkna med att vara omtyckt efteråt.

1 av 4
Veckans babe.

veckans ...

BABE. Soran Ismail.

ROMAN. ”Man måste älska männen mycket”, Marie Darrieussecq. Samma tema som svenska ­succéförfattaren Lena Andersson fast i glamorösa Hollywood, om en skådespelerska som är kär i en kulturman som bara är kär i sitt filmprojekt, en ny ”Mörkrets hjärta” naturligtvis. En ­roman i världsklass.

DÖD. Lars Tunbjörk, fotograf. En sann mästare försvann bara 59 år gammal.

ICKE-FÄLLNING. Sten-Åke Cederhök. Apropå krönikan om Twitter och politisk korrekt­het: Den legendariske och underbara skådespelaren och komikern som dog 1990, 76 år gammal, anmäldes till Granskningsnämnden efter att ”Minnenas television” på SVT i höstas visat en sketch från 1986 där Ceder­hök föreslår att Tomas von Brömssen ska berätta roliga historier: ”Ta den om negern som kom till Sverige och ­badade så han blev vit. Först badade han i Ångerman­älven och sen Ljusnan”. Märkligt nog friades inslaget, om än ”med viss tvekan”. Han ansågs ha gett uttryck för en ”redan då föråldrad ­humor”, en satir på humor ­alltså. Göteborgs kung kan vila i frid.

TV-PEPP. ”True detective”, säsong 2. Ah, Vince Vaughn och Rachel McAdams ser extremt salta ut i den nya trailern. Och Colin Farrell! Ska detta bli Farrells revansch? Premiär den 21 juni, det blir oroväckande brådis att hinna se alla avsnitt ­innan jag flyttar till sommarhemmet, långt från bredband och HBO. Dubbelt drama.

BOB. Längesedan men har ägnat hela helgen åt Bob Marley. Genial även att kratta löv till.