Daredevil är en sån sopa

Fredrik Virtanen står inte ut med superhjältarnas avokadosmoothie

1 av 2 | Foto: Barry Wetcher/Netflix
superkass hjälte Daredevil gillar att puckla på skurkarna. Annars har han inte mycket till superkrafter mer än att han hör bra. ”Han har superhörsel! Det är hans superkraft. Alla hör hur mesigt det är”, skriver Fredrik Virtanen.
NÖJE

När jag var liten och lite gullig i mitt lilla pojkrum och var lite äldre än Bamse så läste jag Stålmannen, Läderlappen, Fantomen och Spindelmannen – Spindelmannen var coolast – och ibland läste jag ”Fantastiska Fyran” eftersom någon, troligtvis pappa, köpt fel serietidning och ibland i Fantasiska Fyran dök det upp en rödklädd jöns som hette Daredevil, namnet var omöjligt att uttala, han fick heta Daa-re-deevil, och jag förstod aldrig vitsen med Daredevil, han var butter och värdelös, saknade bravado.

Jag tyckte rentav att den präktige och märkligt muskelsvage Captain America var tuffare än Daredevil. Den analysen är möjligen tveksam men uppenbarligen var jag ett mycket klyftigt pojkbarn som kunde skilja pop från rock, Beatles från Stones så att säga.

Åratal har gått och anledningar att fundera på Daredevil har saknats. Ingen behöver Daredevil i sitt liv och sannerligen inte i Ben Afflecks version, vilken jag somnade till i New York 2003 eftersom jag sett alla andra filmer i stan.

Nu är Däris tillbaka i en ny dyr tv-serie på Netflix och eftersom jag sett allt annat på Netflix så började jag titta på Dare­devil och han blev av med synen som barn, hans pappa proffsboxaren tog ensam hand om honom men pappan tog i praktiken sitt liv genom att skaffa sig meningslös heder och vägrade lägga sig i en match och nu, som vuxen, är Daredevil svart i själen, arbetar som advokat och ägnar fritiden åt att misshandla bovar med sina nävar.

Han älskar att slå sönder bovarna – psyko! Bovarna förtjänar det och Daredevil slår, slår, slå, slår med sina uppenbarligen skruttiga små slag för åtminstone jag skulle slockna av en enda sån där käftsmäll så tydligen fungerar inte hans träning så bra, han borde blivit biten av en radioaktiv spindel som barn eller fötts på planeten Krypton eller utsatts för en enorm mängd gammastrålning, ja någonting vadsomhelst som är snäppet hårdare än yoga eller MMA.

Däremot. När Daredevil är sitt alter ego, advokaten Matt Murdock, där har vi något, där har vi en intressant civilkaraktär – patos, klassanalys, sinnesjukdom – långt mer intressant än en skojmanisk fotograf, en svinstel journalist eller en lodande forskare men Matt Murdock får vi knappt se i tv-serien, vi får se Daredevil – superhjälten. Eller ”superhjälten”, för vad har han som är super?

Stålmannen är också poänglös som hjälte. Han är för bra. Han kan mosa alla andra superhjältar. Men Daredevil å andra ytterligheten är ingenting. Han ser ingenting men hör bra. Superbra. Han hör alldeles fantastiskt! Han har superhörsel! Det är hans superkraft. Alla hör hur mesigt det är. 

– Vem vill du vara, lilla vän?

– Stålmannen.

– Varför?

– Han kan flyga!

– Okej och vem vill du vara då, lilla vän?

– Daredevil.

– Varför?

– Han hör så bra!

Pfft.

Daredevil har käpp. Han har Rosario Dawson. Han har juristexamen. Men som nattlig brottsbekämpande vigilante har han ingenting som inte Spindelmannen har. Ingenting!

Daredevil är superhjältarnas avokado­smoothie. Daredevil måste bort. Dare­devil är en nolla. Så jävla dålig är du, Daredevil. Röv-Daredevil.

FRÅGA FREDRIK

Hejsan Fredrik.

Lite reflektioner till din krönika 2015-04-13: ”Twitter-ångest är vår arvedel”. Tack

gode gud för att man inte håller på med Twitter och annan short message communication. Det verkar som det framkallar väldigt mycket ångest hos en stor del av media­eliten. Hur är det med vanligt folk då och deras Twitteranvändning? Hoppas att det inte är lika illa där för i så fall är det riktigt oroväckande.

Mvh/Camilla

Svar: Tror att de flesta tycker att det mesta är roligt på Twitter. En miljon svenskar har konton snart. Bäst är Jonas Gardell.

VECKANS...

BABE. Anna Järvinen. ”Till dig nu” från nya albumet ”Buren” är, troligen, det finaste Järvinen spelat in. En beppe wolgersk vispromenad i den stockholmska vardagen, ett brev till någon kär.

SOULLÅTTIPS. ”Villagers”, Darling Arithmetic. Låter verkligen som Nina Simone.

ROOTROCKALBUM. ”The RCA sessions”, Malcolm Holcombe. Singer/songwriter i det blå gränsland där folk, country, rock och blues bor, en blandning av Steve Earle och Tom Waits och Kris Kristofferson och Gulf Morlix, svårt att plocka ner men vi befinner oss på en bakgata i Austin eller Nashville efter stängningsdags utan tvekan. Detta är hans gamla låtar i nyinspelning och varje ord betyder allt. Holcombe, länge trasig men sedan 15 år högproduktiv, är en av de största minsta artisterna i genren, bara 5 508 gillmarkeringar på sin Facebooksida. Börja med ”Who carried you” och bli sedan nummer 5 509. Gubbrock blir inte finare. Den 30 april spelar han i Stockholm, på den mexikanska krogen Geronimo’s FGT. Ses där.

TV-SERIE. ”House of cards”, Netflix. Alltså inte den nya lysande serien med Kevin Spacey som Frank Underwood utan den brittiska lysande 90-talsförlagan med Ian Richardson som Francis Urquhart. Samma historia, olika estetik. Oklart vilken som är bäst men den lindrar abstinensen inför kommande (?) säsong fyra.

POPLÅTTIPSLÅT. ”Babylon”. Gamla The Lilac Time finns än!

WIKILEAKS. Nu finns alla läckta Sony-mejl, de som påstås ha hackats av Nordkorea, att söka på

i Wikileaks databas. Började söka lite men kände snabbt skam. Sony Pictures må vara en multimiljarddollarfirma men de anställda där är det inte.