De är chanslösa - mot Oves katt

1 av 5
Rolf Lassgård har huvudrollen i ”En man som heter Ove”.
NÖJE

Jag hade tänkt skriva om den ljuvliga filmen ”En man som heter Ove” och rekommendera alla att njuta av den när det är dags att smälta julmaten och gå på bio i mellandagarna.

Den store Rolf Lassgård är sensationell även med Rolf Lassgård-mått. Regissören Hannes Holm berättar skickligt Fredrik Backmans romanskröna om den vresige gubben som saknar sin manic pixie dream-fru så mycket att han endast vill dö.

Jag grät åt allt det fina i filmen. Flera gånger. Det kan vara nåt att tipsa om, tänkte jag. Alla behöver njutgråta ibland.

Men sedan gick jag på en pressvisning av Todd Haynes film ”Carol”, som också går upp 25 december, och insåg att ”En man som heter Ove” inte behöver min hjälp. Den behöver ingen hjälp alls. Ove kommer att bli en jättehit oavsett vad kritiskt granskande cineaster säger om den.

Biobesökare hatar filmkritiker

”Carol” däremot. Det är märkligt hur svårt det är även för amerikansk storbudgetkvalitetsfilm att ha en chans på biograferna.

Biobesökare hatar filmkritiker lika mycket som nättroll hatar invandrar­kramare. Professionella hyllningar anses suspekt. Det lever kanske kvar sedan kritiker faktiskt var snobbiga och sågade mästerverk som ”Sällskapsresan” genom att bara ta hänsyn till verkshöjd, inte underhållningsvärde.

Sedan är det väl något med affischerna, hela förpackningen. Kvalitetsfilm signalerar tråkighet. Det finns risk för Ingmar Bergman-tristess.

Trots en älskad stjärna som Cate Blanchett, välkända Rooney ”Lisbeth Salander” Mara och fem Golden Globe-nomineringar är det svårt att se att ”Carol” kommer nå bråkdelen av Oves publik. Ungefär som med ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret” som gick upp juldagen 2013 och massakrerade ”12 years a slave”.

Det är bra för den svenska filmekonomin men all nationalism åsido: Lyssna på mig för en gångs skull. Bara några av er. Jag är ingen proppmätt kritiker! Jag kan inte ens stava till cineast! Jag tycker om enkla, underhållande, välgjorda filmer.

Katter är oslagbara

Det finns inget konstigt med ”Carol”, den kräver inga särskilda Bob Dylan-kunskaper som Todd Haynes mästerverk ”I’m not there”. Det är en enkel, vacker och ibland tragisk historia om två kvinnor som blir kära i varandra.

Stopp. Glöm det där med tragisk. Det är inte så som det låter. Jag ska heller inte säga att den är feministisk, inte säga att den skildrar bigotteri och orättvisa i 1950-talets USA, inget som kan verka avskräckande och jobbigt när man bara vill ha det lite trevligt en julhelg.

”Carol” är en enkel, underhållande, välgjord film med urfina kläder, väl­doftande parfymer och snygga männi­skor som dricker Dry Martini på Oak Room i New York. De köper lyxiga leksakståg och kör i otroligt coola bilar och stannar på magnifikt snygga diners i USA. Dessutom förekommer het lesbisk sexscen! Sex! Naket!

Det finns inget naket i Ove. Hm … Inte mer än en tjock grabb med en frusen katt … åh nej nu sabbade jag allt. Klart att halvnaken tjock kille med söt frusen katt är en formidabel nyårsraket. Katter är oslagbara - såsom på internet, så ock på bio.

500 000 biobesökare för Ove, 15 000 för Carol. Det finns ingen rättvisa här i världen.

veckans ...

BABE. Roy Andersson. ”En duva satt på en gren och funderade över tillvaron” blev årets komedi vid European film awards. Fett. Du har väl sett den? Den är nästan hela tiden mästerlig.

DEPP-HYR­DOKUMENTÄR. ”Amy”. En deppig film. Såklart. Amy Winehouse, den fantastiska jazzsångerskan som blev popstor med ”Rehab”, dog av bulimi och missbruk 2011 bara 27 år gammal. Hjärtat stannade. Filmen var deppig också eftersom alla runtomkring Amy, främst helt verklighetsfrämmande föräldrar och guldsökarmaken Blake, var såna sänken. Och var kom hennes musik ifrån? Den döda hjälten framstår här mest som en banal narcissist, inte som den stora konstnär jag sett henne som. Deppigt.

THRILLER-ROMAN. ”Det som inte dödar oss”, David Lagercrantz. Hackare! Mördare! Murvlar! Lisbeth Salander! Hennes onda tvilling! Rafflande!

AMERIKANAALBUM. ”The green stone”/”Alabursy”. Daniel Norgren lyssnade jag på 2008 (den suveränt träskrockiga ”Outskirt”) men hade lyckats missa hans två minialbum detta år tills Po Tidholm och Nils Hansson på Dagens Nyheter utsåg dem till årets bästa. Numer sitter Norgren utanför Borås och gör så minimal countryrock i falsett att den knappt hörs. Lågmält fenomenalt, men ibland saknas de gamla riviga blues

sångerna om sprit och Jesus.

TV-KUL. ”Skavlan”, SVT. Fredagens avsnitt med den charmiga souldrottningen Adele och det gulliga paret prinsessan Madeleine och Chris O’Neill var stor talkshow. Den nybantade tevestjärn­kocken Jamie Oliver framstod i sammanhanget som en b-gäst. Starkt, Freddan.

P3. ”Musikhjälpen” har blivit en julklassiker. I år med Linnea Henriksson, Gina Dirawi och Kodjo Akolor och jag tänker lyssna hela veckan.