Idiotiskt dölja det smutsiga i ”Det mest förbjudna”

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden

NÖJE

Självklart borde Kerstin Thorvalls rasistiska sexturism ha visats i den starka tv-­serien ”Det mest förbjudna”.

Framför allt det kvinnohatande samhällets hycklande reaktioner, nu som då.

Vet inte hur det gick till - man kan inte veta allt? - men jag hade inte koll på Kerstin Thorvall före ”Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig” år 2000. Hon var bara klyschan ”tanten som ligger med yngre män i Gambia”.

Det var en fantastisk bok. Drastisk, ­rolig, målande, med ett effektivt språk och själva innehållet - hon knullade sig ­genom hela världen, såvitt jag minns i ­såväl ­Guadelope som i Cannes som i dragiga Stockholmslägenheter, medan hon kämpade mot depressioner och själv­plågor.

Jag såg inget provocerande med knulleriet. Kanske för att jag aldrig bryr mig om en konstnärs privatliv eller moral ­utan enbart om verket (man kan inte blanda ihop de två sakerna för då blir all kulturkonsumtion … rörig) eller kanske för att det trots allt var år 2000, inte 1976 då hennes ”Det mest förbjudna” skapade moralpanik samtidigt som Ulf Lundells ”Jack” inte gjorde det.

Det tydligen så otroligt provocerande med skildringar av medelålders kvinnors sexliv var inte lika provocerande år 2000 och är ännu mindre provocerande 2016 även om det förstås ännu främst är förbehållet unga kvinnors sexromaner och alla mansåldrars penisböcker; en banal och sällan läsvärd litterär genre - förutom just i Thorvalls skickliga tappning; ”Kerstin - bäst på sex”, kunde varit ­hennes slogan. Bekännelseromanens mästare.

Men vad jag inte heller reflekterade över år 2000 var just det jag kände till om henne, ”ligga i Gambia”, mer specifikt i Senegal och Västindien. Det var inte märkvärdigare än rader av manliga rock och litteraturstjärnors välkända smutserier. Har man koll på Mötley Crüe, ­Gustaf Fröding, Byron, Bukowski eller varför inte The Beatles är det svårt att chockeras av Thorvall, liksom.

I dag är inte bara mitt medvetande om det koloniala förtrycket högre - det är självklart att Thorvall exploaterade de icke-vita männen, ekonomiskt och ­sexuellt.

Men detta aprioriska i hennes liv och författarskap utlämnades helt i påskens serie ”Det mest förbjudna”, regisserad av Tova Magnusson och med en briljerande Cilla Thorell i rollen som Thorvall, och som alla borde se på SVT Play.

Det rasistiska vittvättandet framstod idiotiskt, både biografiskt och dramaturgiskt. Serien hade behövt detta smutsiga och omoraliska extra för att lyfta till ­högsta nivå.

Men, sedan tar jag en titt i internets bakvatten, de nationalistiska herrsajterna. Och jag inser att 1976, 2000 eller 2016 - inte mycket har förändras. Hatet mot Thorvall är groteskt ännu trots att det var sex år sedan hon dog - och allt, allt, fokus ligger just på postkoloniala prostitutionsresor fast mer finessrikt formulerat i stil med ”den äckliga gamla h-ordet som knullade n-ordet i Gambia”.

Det anses monumentalt mer upprörande med en kvinna som köper kuk i Afrika än en man som sexturistar i Thailand. ­Varför då?

Detta sexistiska hyckleri hade varit det verkligt väsentliga och intressanta att skildra i tv-dramat. Men hela grejen är ju så fucked up och så djuplodande strukturellt komplicerad att det hade krävts ett helt extraavsnitt för att gestalta tro­värdigt.

Kerstin Thorvall är knappast den första stjärnan som förskönats i tv-biografier.

Veckans ...

Tilde De Paula.
Tilde De Paula.

BABE. Tilde de Paula. Utmärkt proffs i ”Nyhetsmorgon” på söndagar i TV4.

ARENAROCKSORG. ”Din tid kommer”, Håkan Hellström. Den betydelselösa texten är en parad av anglicistiskt formulerade rockklyschor, produktionen är ­vulgär och inställsam. Det finns ingen integritet alls här och jag är ledsen, alltså på riktigt så jävla ­ledsen. Men det kommer att bli Håkans största hit ­någonsin.

FILM. ”A perfect day”, underbart lättsam men symboltyngd svart komedi med Benicio del Toro och Tim Robbins som hjälparbetare i det krigs­härjade Jugoslavien på 90-talet. En av de främsta bagateller om krigets plågor jag sett, faktiskt. ­Inget för ”Mad Max: Fury road”-fans.

Underbart lättsamma ”A perfect day”.
Underbart lättsamma ”A perfect day”.
Marit Bergman.
Marit Bergman.

POPLÅT. ”Ibland gråter jag bara för att tiden går”, sjunger Marit Bergman i en finfin ny popsång men jag kan inte sluta önska att hon sjöng buskisvarianten ”Ibland gråter jag för att få tiden att gå”. Som alternativ till att kolla Netflix, till exempel. ­Fånig är jag.

DÖD. Lars Gustafsson, 79. En stor författare och intellektuell, dessutom Facebook-kompis. Läs till exempel ”Tennispelarna”, en rasande skicklig och lättsamt skriven kortroman om det vackert sorg­lösa 60-talets revolt i USA.

HIPHOPLÅT. ­”Dominobrickor”, Kartellen tar en stark ­promenad på dystra gator.

FRÅGA FREDRIK

Vad menar du med twitten ”är i samma rum som Mariah Carey, kan inte riktigt hantera det. Går och lägger mig”? L

SVAR: Jag var det! Rummet var dock baren på Grand Hotel där både jag och Maja, som jag kallar henne, råkade befinna oss efter hennes konsert. (Tror jag. Såg henne bara bakifrån men alla sa att det var hon.)