Leonard Cohen ska dö och gör en slutstädning

1 av 3
Leonard Cohen.
NÖJE

Leonard Cohen ska dö. Ja alla ska förstås dö. Men slutet verkar nära för min älskade vispoet.

Till skillnad från David Bowie förvarnar han.

Leonard Cohen satt bredvid och Bob Dylan körde bilen, berättar Cohen i senaste New Yorker magazine. Dylan berättade vad en annan berömd låtskrivare sagt till honom:

- Okej, Bob, du är nummer 1. Men jag är nummer 2.

”Då sa Dylan till mig: ’Vad mig anbelangar, Leonard, är du nummer 1. Jag är nummer 0’. Med det menade han, såvitt jag förstod det - och jag var inte benägen att invända - att hans verk var bortom mätning och att mina verk var ganska bra.”

Här kan vi fråga oss vem som hade mage att utnämna sig till nummer två i världen. Paul Simon, Joni Mitchell eller Van Morrison? Bruce Springsteen skulle aldrig vara så uppblåst. En packad Billy Joel? John Lennon kanske om bil­turen ägde rum när han levde. Vi kommer aldrig få veta.

Men Dylan hade rätt. Leonard Cohen är nummer 1 - efter poppoesins födelse, år 0 i Dylankalendern.

It’s four in the morning, the end of December / I’m writing you now just to see if you’re better / New York is cold, but I like where I’m living / There’s music on Clinton Street all through the evening, börjar ”Famous blue raincoat” 1971.

I fredags släppte Cohen sitt fjortonde studioalbum ”You want it darker” med melodier som inte är riktigt lika stora som förr. Men texterna. I texterna låter det, liksom intervjun i New Yorker, som att han håller på att dödsstäda.

”Hineni, hineni. I’m ready my lord” (”Här är jag. Jag är redo, min Gud”), sjunger han i det avancerat dödstunga titelspåret.

- Jag är redo att dö. Jag hoppas att det inte är alltför obekvämt, säger han till New Yorker.

Först blev jag bedrövad. Lenny vet någonting som vi andra inte vet. Något mer än att han är 82 år och vet hur det brukar sluta. ”I’m leaving the table, I’m out of the game”, sjunger han.

Sedan lättade bedrövelsen. Jag blev nästan glatt tacksam för förvarningen. Det hade varit segt att få reda på att min käre vän sedan minst 25 år dött via en nyhetsnotis från Omni. Nu är jag mer beredd.

David Bowie var råare mot sina fans. Han gjorde comeback efter alla tysta år. Först med ett album, sedan ett till. Det verkade stabilt. Två dagar senare var Bowie död. En chock. Den tunna vita duken hade hållit sin cancer hemlig för alla som inte kunde hålla tyst. Fansen var förkrossade. Samtidigt var det Bowies stil, att regissera sitt konstnärskap, att förvåna.

Cohen har aldrig varit mystisk. Det är omtänksamt att Leonard förbereder och tröstar mig medan han kan. Att han bäddar in mig som han alltid värmt och vaggat mig med sin kärvänliga röst och maje-

stätiska melodier, änglakörer och knäppande akustisk gitarr.

Leonard har alltid haft stil. Nu drar han med stil. Som det verkar.

”Kanske kommer jag in i en andra andning, vem vet?” säger han samtidigt.

You’re living for nothing now, I hope you you’re keeping some kind of record.

Fråga Fredrik

Virto! Du har hört va? ”Ray Donovan” kommer tillbaka nästa sommar med säsong fem! /Åsa

SVAR: Ja! Jag är så glad. Undrar hur det går för Abbey.

1 av 2
Blige.

veckans ...

BABE. Mary J Blige. Verkar ha varit en trögstartad show på Annexet, men ändå, jag borde ha gått, har hemskt nog aldrig sett henne live. Nya singeln ”Thick of it” tröstar lite.

FILM. ”Jätten”. Johannes Nyholm, som gjorde Guldbaggebelönade kortfilmen ”Las Palmas” om en bebis som super och svinar på Kanarieöarna, borde kunna bli landets nästa stora filmregissör. Den fantasy-realistiska debutlångfilmen ”Jätten” är en säregen historia om mänskliga tillkortakommanden, med stark Christian Andrén i huvudrollen som en gravt funktionshindrad kille som saknar sin mamma och är ett ess på boule. Pappan spelas inkännande av Johan Kylén (Jan Bublanski i ”Millenniumserien”) och i en biroll imponerar musikern Ola Bjurman (bror till denna tidnings Per). En filmupplevelse du aldrig glömmer.

SOULDÖD. I en ilsken krönika av Andres Lokko i Svenska Dagbladet, om den mediala samtidens ogenerade okunnighet om Bob Dylans gärning, får jag veta att Phil Chess är död, 95 år blev han. Så hela veckan lyssnar vi på Chess Records banbrytande inspelningar med Willie Dixon, Muddy Waters, Fontella Bass, Howlin’ Wolf ... Och så hyr vi den utmärkta filmen ”Cadillac records” från 2008, med Beyoncé som the late great Etta James.

SÅ MYCKET BÄTTRE-KALKON. Jill Johnsons version av Tommy Nilssons ”Öppna din dörr” - naturligtvis ”Open your heart”, inte ”Open your door” - tvingade fram inte bara en utan två skämskuddar framför TV4. Svårt språk, engelska, inte många bör ge sig på det. Coolast var Little Jinder, gulligast ”Amelia” med Lisa Ekdahl och hittigast Danny Saucedos käcka Lionel Richie-burgare. Fortfarande TV4:s bästa underhållningsprogram genom tiderna.