Det blir inte förträffligare - ingen kan sjunga blues som herr Peter

1 av 4
Peter LeMarc har aldrig gjort ett mediokert album. ”Är han inte femplus så är han fyrplus”, skriver Virtanen.
NÖJE

Men regnet kom, jag tog en tågbiljett.

För de sista pengarna.

Var det längesen eller alldeles nyss?

Jag minns inte.

Jag minns.

Nu var det längesen, men då var det nyss.

Peter LeMarc kommer alltid att bygga sina sånger på minnen, hans sånger kommer alltid sköljas i imperfekt och bränner han ner mjölkbutiken i presens kan du ge dig fan på att han gjorde det för längesen. Eller alldeles nyss? Jag minns inte.

Det kan ha hänt 1979, det kan ha hänt 2005, det kan ha hänt för en minut sedan. Men han minns alltid. Det var du och jag mot världen. Vi svor en evig ed. Det fanns en tid i början då vi dansade jag och du.

LeMarcs texter - och musik, absolut musiken - kommer alltid att lysa med en magisk-realistisk nostalgisk gloria.

Det är inte sant, inte bara.

Lika gärna kan vi säga att Peters låtar - får jag kalla dig Peter, det känns som att jag känt dig så länge nu? - alltid kommer att handla om vad han uppfattar sig vara och vad han vill bli. En lycklig idiot. Så gott att må gott igen. Lära mig att älska dig. Vänta dig mirakel. Jag ska gå hel ur det här! Jag bär alla åldrar inom mig.

Peter går ständigt omkring i tiden.

Såhär: Peter kommer alltid att sköljas i ett magisk-realistiskt nostalgiskt futurum. Jag älskar henne ända till september. Läs den otänkbara meningen igen. Det är så han är. Han har älskat henne, han älskar henne, det finns en mystiskt tidsbegränsad framtid. Allt samtidigt.

Så är det. Det blir inte förträffligare. Men sjung aldrig glaspärlekyss igen snälla.

Jag älskar dig, Peter. Därför skriver jag det här. Jag har älskat dig länge men bara när jag tänkt på dig, det är inte som att jag har Peterbilder tapetserade i sovrummet eller tatueringar. Jag är inte galen. Inte på det viset.

Enligt min bedömning har Peter - herr Peter får det bli, han har förtjänat det - aldrig gjort ett mediokert album, möjligen i början, inte minst den besvärliga ljudbilden som 80-talets digitalisering förevigt kommer att förknippas med även i uppgångstider men inte sen dess och i så fall har vi glömt det, det var inte alldeles nyss, det var definitivt längesen.

Det är möjligt, möjligt säger jag, att herr Peter, 58, peakade 1991-1992 med ”Sången dom spelar när filmen är slut” och min älskling ”Det finns inget bättre” men alla album sedan dess har också varit juveler. Är han inte femplus så är han fyrplus. Det är bloody amazing. Det är väl bara Kent som också är däruppe, för dem som gillar Kent, av artister med lång karriär.

Ingen kan sjunga soul som Peter LeMarc.

Också nya ”Den tunna tråden” är en juvel, men mer Blind Willie McTell med stråkar än Van Morrison med stötblås. Herr Peter skålar om döden med Patsy Cline och Howlin’ Wolf och någon spelar oboe, tror jag, det kanske är klarinett, medan han minns sitt liv från att mamma rökte framför spegeln till …

… Cancern. Det är svårt att lyssna utan den vetskapen.

Ingen kan sjunga blues som herr Peter LeMarc.

Cancern. Först Peter, sedan hans fru.

Men de ska ha klarat det, de ska ha överlevt. Tiden tog dem inte.

Det finns ett då, ett nu, ett sen. Som det ska vara.

Jag ropar ut ditt namn, herr Peter. Jag sträcker ut min famn. Så långt mina armar räcker.

Fråga Fredrik

”Hyrfilm”? Hyrfilm? Vad menar du? Går du till vhs-butiken? Har du noterat att det finns någonting som kallas ”streaming”? /L

SVAR: Du är inte den enda men vadå? Jag betalar för film via streamingtjänster eller hyr i butiker på nätet som streamar = hyrfilm, hyrfilm, HYRFILM! Godammit.

Veckans ...

BABE. Miriam Bryant. Sångerskan blev ”Årets unga sverigefinne” i fredags. Det vet jag för jag delade ut utmärkelsen (fast hon kom bara via videohälsning). ”Årets sverigefinne” blev lika suveräna sångerskan Anna Järvinen. ”Årets vardagshjälte” blev Ritva Karlsson på Sverigefinska skolan.

BIO I. ”Nocturnal animals”. Modeskaparen Tom Fords andra film (Fina ”En enda man” med Colin Firth kom 2007) lever på lättköpt dramatik medelst banal ondska men ihopvävningen av olika berättarlager, hög estetik, lite slapstick och den formidabla skådespelaren Amy Adams gör den värd.

MINIROMAN. ”Välkommen till Amerika”, Linda Boström Knausgård. Stort författeri som stiligt nominerades till Augustpriset.

VISROCKPOESIALBUM. ”Där floden flyter fram”, Love Olzon. Han inledde för länge sedan med jättehiten ”Jag vill ha en tjej som tycker om mig”. Sedan slutade han göra larvig musik. Nu har han gjort en handfull fenomenala album under 15 år. Naturligtvis har de aldrig blivit hits. Det lär inte ”En annan man”, det fina titelspåret, den Lennon/Prince/Donny Hathaway-ekande ”Min kropp, den sjunger ditt namn” eller Otis Redding-gråtaren ”Det är så stark min kärlek är” bli heller. Allt är sjukt, nämligen.

BIO II. ”The girl on the train”. Har inte läst succéromanen men hoppas att den är bättre än filmen som räddas av storspelande Emily Blunt och en fiffig feministisk tvist (som ni som läst boken inte förvånas av).

TV-SERIE. ”The crown”, Netflix. En härlig tv-serie. Ett ord jag ogärna använder men härlig är ordet. Och dyr. Om drottning Elizabeths (finemang Claire Foy) vedermödor på andra halvan av 1900-talet. Amerikanen John Lithgow är förtjusande som premiärminister Winston Churchill.