Matrix-kejsarna är oerhört nakna

Bröderna Andy och Larry Wachowski hade förvisso gjort halvschysta ”Bound” 1996 när jag gick på en mycket tidig förhandsvisning av ”The Matrix”, arrangerad av det då oerhört raffiga it-bolaget Spray, men jag hade jag ingen förhandsinformation alls och förväntade mig noll.

Jag bara råkade vara där.

Och det är ju då man blir knockad. Och, Gud, som ”Matrix” knockade mig.

Det var 1999. ”Internet” och ”virtuell verklighet” var the shit och den för mig okända programmeringskoden, de superstänkande actionscenerna och det gudomligt ihopsydda slutet, kände jag i hela mitt hjärta och hjärnan, var den nya generationens ”Pulp fiction”.

Quentin Tarantinos 70-talsrefererande mästerverk var plötsligt mossigt, det här var DEN NYA SKITEN! Bröderna Wachowski! Inte bara action, de ville säga något också. Men vad?

Vi väntade.

Och väntade.

Och väntade ...

Och läste artiklar om Wachowskis alltmer tilltagande intresse för filosofiska frågor och påstådda djupa kunskap om detta, och spännande könsbytesrykten och mängder av annan mytbildning.

Och jag väntade ännu mer.

Det blev 2000. Det blev 2001. Det blev 2002.

Och 2003 kom fortsättningen. En dubbelmacka för maximal kommersiell potential – ungefär som Tarantino gjorde senare med ”Kill Bill” volym I och 2 – och jag ställde mig faktiskt som en ”Allsång på Skansen”-unge i kö på en biograf i New York för att se den så fort som möjligt.

Aj. Aj faan.

Ridå ner.

Det var ledsamt. Filmen var dumflum.

Men ännu inte över. Det kanske fanns en tanke ändå, inte bara tröttsamt kåta Monica Belluci-exponeringar och trumdans i Zion. Sista delen kom ju snart och, hey, vem vet.

Men: Aj igen.

När vi gick ut från ”Matrix revolutions” kommer jag ihåg att min kompis Martin var så arg att han höll på att slå sönder ett skyltfönster.

Själv var jag bara tyst. Jag fattade ingenting. Var bröderna W så ... debila? Var allt detta, trots allt hajpande, bara en serietidningssversion av Gud, kärleken och allas vår särskildhet?

Ja, bara.

På Kanal 5 i lördags såg jag den igen och ville sparka sönder soffgaveln.

Allt bröderna W lovade, allt de lät oss förlora. ”Revolutions” vara bara action. Bara. Och inte ens det. Med en så spänd pretentiösbåge var det ett rent fiasko.

Och så, ändå.

I det ständiga sökandet efter popkulturella minigudar lät jag, trots allt, hoppet stå till brödernas senaste filmpjäs (den floppade snabbt i USA), ”Speed racer”: En hyperanimerad bisarrfest för hela familjen, eller åtminstone LSD-grenen som gillar flipper och ”Teletubbies”, om en grabb som kramas mellan storkapitalet och kärleken till att köra bil.

Ren skit. Snygg, kanske, men inget mer.

Ren uppfuckad skit i 2 timmar och 20 minuter.

Författaren William S Burroughs skulle tagit livet av sig om han vetat att hans cut-up-teknik skulle användas av ett par filmklåpare från Illinois som lyckades lura alla i tio år.

Och jag också borde slita halsen av mig för att jag inte redan vid ”Matrix reloaded” såg, och accepterade, att dessa bröderkejsare var så oerhört nakna.