De är döda och överskattade

Att dö är som bekant det fiffigaste karriärdraget en artist kan göra.

Döden ger omedelbar respekt, ökad försäljning och i vissa fall kultförklaring.

Helst bör man dö med rätt tajming. Att överleva kan vara förödande för statusen.

Se på Brad Pitt. Hade han dött efter ”Fight club” hade han aldrig blivit meningslös dussinstjärna med freakmånga barn. Christian Slater borde tagit ner skylten efter ”True romance”, Dustin Hoffman efter ”Rain man” och Diane Keaton efter ”Manhattan”.

Madonna borde kolat efter ”Like a prayer”, Britney Spears innan hon gjorde ”Toxic”, Pernilla Wahlgren efter ”Picadilly cirkus” (nä … men innan hårreklamen?), Mikael Persbrandt redan efter den 136:e ”Beck”-filmen och visst hade ett tragiskt dödsfall vid slutproduktionen av ”Tillsammans” suttit som pitten i Greta för Lukas Moodysson?

Nu blev det inte så, och de har alla klarat sig fint ändå. Så fatta hur älskade de skulle ha varit om de dött.

Halvbegåvningar som Jimi Hendrix, Janis Joplin, Tim Hardin, Jim Morrison och Jeff Buckley hade varit i stort sett bortglömda i dag om de överlevt. De dramatiska dödsfallen svepte in dem i ett romantiskt skimmer och gav dem dyster kredd.

Kurt Cobain är förstås mycket mer nyttig för världen som Jesus-figur än som en sakta borttynande grunge­kofta med allt klenare låtar.

Låter jag cynisk?

Tänk efter själv: visst älskar du Kurt Cobain, Ian Curtis och Johnny Thunders – och John Lennon mer än Paul McCartney – extra för att de råkar vara döda?

Yes, mamma, visst gör du det.

Det bor en liten dödsförtjust emo i oss alla, även i Elvis-fans.

De tusentals tjocka amerikaner i gräsliga t-shirts (Graceland säljer inte en enda t-shirt med minimalistiska Elvis-emblem, alla är blaffor över hela magen) som vallfärdade till Memphis den 16:e augusti är lika mycket emo som klichébilden av vilken handledsrispande got som helst. De äter bara fler hamburgare.

Så, alla äkta äkta hiphopskallar borde inte vara så kränkta över att det amerikanska magasinet Blender utsett den gangstermördade gangsterrapparen Tupac Shakur till ”den mest överskattade artisten någonsin”.

Det är ordet ”överskattad” som är det väsentliga.

Överskattad blir man alltid när man dör.

Det gäller din jobbiga jävla farbror vid begravningstalet, det gäller den obestridlige kungen av rock’n’roll (ja, Elvis) och det gäller således rapkungen Tupac.

Hell, till och med jag skulle hyllas som ett multimedialt geni om jag råkade dö i en bisarr trädgårdsolycka.

Den enda som inte tjänat på sin död är snubben i Milli Vanilli. Milli tror jag. Eller Vanilli. Nej Milli. Han dog utan att någon tog notis.

Väldigt poänglöst att dö då, eller hur?