Stolthet betalar inte räkningarna

INNElistan1

Jag har några frågor i dag:

Petter, om du låg där i diket som Sun records-bossen Sam Phillips pratar om i "Walk the line", skulle du sälja skor och Stureplansrappa "Det går bra nu"?

Marie Serneholt, om din tid var över och du fick sjunga en sång som betydde livet för dig, skulle du klä dig som en bimbostekare och damdamdumma dig igenom "That"s the way my heart goes"?

(Och ni på P3, skulle ni verkligen spela James Blunt så ofta?)

The Embassy och The Tough Alliance, skulle ni sitta på höga kreddhästar och mobba The Sounds om Liemannen var på väg till Göteborg?

Jan Scherman, skulle du inte lägga in intelligens, journalistik och samhällsbevakning i TV4:s tablå om du visste att din enorma lön skulle vara värdelös på måndag?

Och skulle just DU som läser den här krönikan verkligen slösa din tid med att skriva bittra hatinlägg om Henrik Schyffert och Håkan Hellström på din anonyma blogg om det var det sista du fick säga?

Och skulle jag skriva denna skit om jag dog i morgon? Ja, kanske just precis denna skit men inte det mesta annat jag skriver.

Det är en ständig marknadsanpassning, nöjesindustrin befolkas av den dåliga sortens horor, inte den sanna ärliga sorten.

Det är äckligt.

Men människan är en praktisk varelse och kanske är det nödvändigt. Stolthet och integritet är oerhört sexigt men betalar sällan räkningarna.

Det finns en vag dröm om att i "i morgon", då däremot, då ska vi stänga av vår mentala "Let"s dance"-fetma och sluta göra sell-out-Peppe Eng-grejor.

Men "i morgon" skjuts upp tills en dag då inget i morgon finns för vi ligger plötsligt i ett dike och ska dö och den sista låt vi hör är Petters "Det går bra nu".