Häng med - det är ok att vara miffo

Givetvis kan jag be om ursäkt. Det är en lätt väg, använd under århundranden för att komma lindrigt undan och göra alla glada igen. Men det skulle inte betyda något för jag menar det inte.

De upprörda är antagligen samma inskränkta personer som tycker att bög är ett skällsord, som ser ner på transor och som aldrig säger svartskalle till en svartskalle men gärna bakom hans rygg.

Fördomsfulla personer som ser offer där det inte finns offer. Som säger miffo när miffot inte hör eller ser. Som sitter på höga hästar och avgör vilka som tål att skojas med.

Här, varsågod, en regel: om du känner att du inte kan skoja med någon, till exempel en person ur en minoritet, då är det du som har problem. Inte personen, egentligen, men du gör det till ett problem för personen - hela minoriteten - eftersom du alienerar den, förringar den.

Vilket skönt miffo vill sönderkramas av korkade miffon?

Det blir alltså ingen ursäkt.

Ett modernt land?

Jag tror ofta att Sverige blivit ett modernt land. Det finns numera mängder med realistiska samhällsskildringar på tv, främst i olika dramaserier, det finns internet, pjäser, bio, konst i alla former. Det finns nya ord, det finns öppenhet. Saker sopas inte under mattan längre, man säger dem högt.

Men sitter man i mjukiskläder och tittar på Fotbollsgalan och "Let"s dance" i TV4 vet man inte det.

Då har man inte en aning om att det redan 2003 kom en film, med Jonas Karlsson av Daniel Lind-Lagerlöf, som hette "Miffo", och att ordet redan då var gammalt, känt och varmt - och det var prästen som var miffot!

Häng med lite, snälla!

Vi är alla miffon

Det är okej att vara miffo.

Att tro att "I en annan del av Köping"-gänget inte skulle tåla att kallas miffo lika bra som, säg, Patrick Ekwall, jag själv, eller några dokusåpajon i "Big brother", tyder på en fascistisk människosyn som döljs under förljuget fina fraser.

Och det läskiga är att de ser sig som goda människor. Hjälp.