Hjälp – Kent gör mig rädd

Ibland stannar jorden en stund. Allt blir bisarrt. Ni vet, när allt blir så fucked up att det inte går att tänka mer på saken eftersom risken för att omedelbart vansinne ska inträffa är för stor.

Ungefär som när prästen sov över hos Carmela i ”Sopranos”. Tony gjorde ett blixsnabbt överslag och insåg att vidare tankar på saken bara kunde leda till elände.

Förra veckan hände det mig.

Det var självaste rockstjärnan Jocke Berg i Kent som orsakade stormen. En storm som bara förekom i min hjärna. Ingen annan reagerade.

Jag satt i all stillsamhet med en kopp fulkaffe och en kanelbulle och läste Aftonbladet och såg hur reportern Niklas Strömberg frågar Sami Sirviö och Jocke Berg i Kent om krönikan jag skrev om att landets största artister i allmänhet och Kent i synnerhet är så sura.

– Han använder ofta oss som exempel. Jag tycker han borde släppa sin jävla fixering, svarade Jocke Berg.

Va?

Alltså, jag slog inte bort tanken. Inget hånskratt eller så. Jag försjönk i djupt grubbel.

Har jag en fixering vid Kent? Kan jag ha en fixering vid Kent?

Det är ju heeeeeelt sjukt. Men. Inte omöjligt. Jag fattar inte allt om mig själv. Jag kan vara galen utan att veta om det. Och om Jocke Berg säger det så. Han är inte alls obegåvad, snarare antagligen en bit över genomsnittet bland landets kring-40-åringar.

Tankarna virvlade. Jag blev rädd.

Vad mer kan jag ha en fixering vid som jag aldrig insett att jag har en fixering vid? Margret Atladottir? Min prostata? Olika typer av rakkräm? KG Bergström på SVT? Filip Struwe? Agneta Sjödins resor till främmande länder? Indisk porr? Nektariner? Mikloz Fäckman? Lena Endre? Skinnskor? Rost? Belinda Olsson? Hummer? Brainpool? Korv (ja kanske, förresten)? Gry Forssell? Olika typer av asfalt? Simon Bank? Teaternördar? IFK Göteborg? Blåfisk? Jaktgevär? Rimbaud? Lök? Britt Peruzzi? Tapeter? Anders Timell? Fläktar? Kattdjur?

Det här var otäckt. Mitt liv svindlade. Jag borde ha gått vidare för att inte hamna i en vansinnesloop, men det gick inte. Jag var fast i Jocke Bergs nät.

Hade Ulf Lundell uttryckt något liknande så fine. Eller Håkan Hellström. Det är artister jag lyssnar på, tycker är särdeles bra och har ett stort intresse för. Skulle de kalla mig fixerad så skulle jag anse att det var överdrivet men inte alls slå bakut. Om Bob Dylan råkade nämna mig – absolut.

Nu var det Kent. Så magnifikt konstigt. Och otäckt. Otippat.

Sedan kom jag på det.

Puh.

Jocke Berg är precis lika självupptagen som jag. Han läser allt som skrivs om Kent. På så vis har han sett varje krönika där jag nämnt Kent. Vilket, enligt arkivet, är ungefär tio gånger de senaste tio åren.

Ps. Vilket inte innebär att jag kanske tänker på Kent 60–80 gånger dagligen. Gör jag det? Vet Jocke det? Hjälp. Ds.