Mesar, mesar och fredagsmys. Överallt. Som jag saknar ett älskvärt svenskt as på tv. Som Tony Soprano. Eller Cartman i ”South park”. Eller Hank Moody i
”Californication”.
En enda skitstövel innan vi dränks i fredagsmysgegga.
Att talkshowvärden Conan O’Brien, som ändå försökte slipa kanterna och bli mer svennig för att passa in på Jay Lenos tidigare sändningstid, åker ut med öronen (och 330 miljoner kronor i avgångsvederlag) från NBC är ännu ett bevis på hur illa konst och komedi mår när den inte får stöta sig med någon.
Det blir förlamat, barnvänligt, ljummet fredagsmys av allting.
Det blir som i Sverige. Här gäller det även tv-serier.
Här måste huvudpersonen vara enbart sympatisk, annars vill inte folk titta, anser svenska tv-chefer och vågar inte gå längre än en mysklantig Allan Svensson i ”Svensson, Svensson”, en mysbutter Kurt Wallander eller deckarserien ”Johan Falk” där Joel Kinnaman faktiskt spelar en person som befinner sig på fel sida lagen – men oj oj oj som han våndas!
I själva verket handlar det om att skriva karaktärerna tillräckligt bra och verkligt. En skitstövel kan bli precis lika älskad, just för sina brister och sin mänsklighet, som en trött men enkelspårigt präktig Martin Beck.
USA har ett fullkomligt magiskt tv-utbud av cyniker, dårar, bigamister, pundare, as, kriminella, fyllon, lögnare och otrogna hundar, från doktor House till Don Draper via Alan Shore och Jack Donaghy.
Antihjälten är populär i USA och har så varit ända sedan den laglöse Billy the Kid härjade i vilda västern på 1860-talet. Moraliskt tvivelaktiga, lord byronskt-inspirerade karaktärer fick sin fortsättning i hårdkokta deckare, Paul Newman- och James Dean-karaktärer, Coppolas maffiafilmer ”Gudfadern”, Al Pacino i ”Scarface” och Quentin Tarantinos ”Pulp fiction”.
På tv älskade amerikanen nyss den vedervärdige mördaren och fine familjeförsörjaren Tony Soprano i ”Sopranos”, den grave sexisten Charlie Sheen i komedin ”2 1/2 män” och ett helt gäng rövare i ”The wires” Baltimore.
I USA finns det numer även plats för komplexa kvinnliga antihjältar (”Nurse Jackie”, ”Weeds”, ”Desperate housewives”, ”Mad men”) vilket var på tiden och modernt.
I Sverige har vi inte haft en anständig skitstövel i tv sedan Mikael Persbrandt svinade som rollfiguren Ola i ”Rederiet” i början av 90-talet. Och han var självklart parodiskt ondskefull. Vi är tusentals mil från att få se, säg, Eva Röse som en kvinnlig Hank Moody (David Duchovny) som rumlar runt Stureplan.
Vi är oerhört lama. Vi vadar i fredagsmys och kommer att drunkna i fredagsmys.
Koljonen.
BABE. Johanna Koljonen. Charmant och vanvettigt klyftig. ”På spåret”-partnern Marcus Birro var i fredags lika överflödig som en vattenspridare i ett regnfall. För att vara lite poetisk.
DVD. ”Taking Woodstock”. Ang Lees dramakomedi om Eliot Tibers upplevelser av den legendariska festivalen 1969 fick ett onödigt ljummet mottagande på bio. Det enda som saknas är ett stort slut, Ang Lee väljer att tona ut i stället. Annars innehåller den allt om en tid då kärleken för en stund ledde tävlingen mot kommersialismen.
VÄSK-TRAMS. Den som anser att Mona Sahlin inte bör ta emot och använda en 50-års-present värd 6 000 kronor borde inte få rösta.
GALA-MISS. Haiti-galan från USA på SVT i lördags var sedvanligt nytrist, sober i tv-studio med kändisar som svarar i telefon, precis som vid orkanen Katrina-galan. Vad hände med de stora feta stadiumgalorna från 80-talet med fluffigt Anders Timell-hår? Det går att samla in 57 miljoner dollar och ha roligt samtidigt.
CHOCK. ”Sherlock Holmes” av den slabbige Guy Ritchie var faktiskt inte helt värdelös. Nästan, nästan, sevärd – och därmed den näst bästa film han gjort efter tvåplusrullen ”Lock, stock and two smoking barrels”.
På lunchen i dag smög jag som seden bjuder bort till bibblan och läste tidningen. ”Ska bli kul att se vad du tycker om ’Yarden’”, skrev jag sist. Nu vet jag! Underbart, visste
Lundberg.
nog att du skulle uppskatta den. Han är fenomenal, Kristian Lundberg, på att göra hård verklighet av texten. Eller tvärtom, kanske mer.
Att grammis är kasst med folkjury är sant. Att ”Flickan” inte ens är nominerad till en guldbagge är direkt sorgligt. Antingen får man gå all in och låta folket bestämma ALLT, eller så får man fan ha experter och smakelitister som jury. Punkt.
Januari, februari, mars. Lömska månader. Adieu, Christian
Svar: Lömska indeed, mon ami.
Vad hände med Larry David? Plötsligt blev han mer brutal. Tur det. Eftersom jag hade en släng av hypokondri i yngre år så var jag inte helt positiv till en början. Komiken slog dock ut hypon, man dör som du säger. Men man dör ännu mer åt ”Meet the blacks”. Tycker jag, alltså.
Och: Finns det ett Larryland? Utan sossar och moderater? Där vi bara är? /HD
Svar: Meet the blacks-avsnittet är också magiskt. Nu på torsdag på Canal plus: ”Seinfeld”-återföreningen börjar på allvar. Magi. Det är nog det enda Larry-land vi kommer att hitta, HD. Simma lugnt.
Välkommen att kommentera på Aftonbladet! Här är du med och skapar Sveriges mest engagerande mötesplats och nyhetskälla med viktig information, argument och synpunkter. Vi litar på att du håller en saklig ton och visar respekt för andra som deltar i diskussionen. Självklart skriver vi inte hatiska kommentarer på Aftonbladet. Och lika självklart står vi för det vi tycker. Kul att du vill vara med!
Med vänlig hälsning Jan Helin, chefredaktör.
Läs mer om kommentarer
...