Du har inte tid för idiotisk film

”Sommaren med Göran” ligger etta på hyrtoppen. Det är vansinne.

Jag skulle jag inte hyra ”Sommaren med Göran” om den så vore den enda dvd-filmen på hyllorna. Inte ens om ”Sommaren med Göran” utses till den allra sista filmen som ska sändas på tv innan all tv slocknar, kommer jag att ge ”Sommaren med Göran” min tid.

Det beror inte på någon aversion mot Peter Magnusson, tvärtom, han är mycket begåvad. Inte heller har jag något emot lättsamma komedier i allmänhet. Och ”Sommaren med Göran” har fått såväl fyra plus som fyra A i Amelia.

Ändå. Jag vill inte. Jag vägrar.

Den ser ju så jävla dum ut.

Eller hur? Man vet ju. Den stinker töntighet. Jag är säker på att ”Sommaren med Göran”, där ” Lasse Åberg får se sig utmanad i slaget om den bästa svenska semesterfilmen”, är idiotisk och dum.

Ändå verkar den ... lockande.

Jag vägrade länge att se ”Män som hatar kvinnor”. Dels för att jag tyckte om Stieg Larssons böcker, dels för att den osade samma, fast dystrare, töntighet som ”Sommaren med Göran”.

Till sist såg jag ändå ”Män som hatar kvinnor” – jag föll för grupptrycket och den massiva kampanjen – men givetvis hade jag haft rätt. Den var platt, även som enkel underhållningsthriller betraktat. Att den blev årets bästa film vid Guldbaggegalan måste ses som ett hån mot svensk film som genre och Sveriges alla hårt slitande konstnärer.

Det går att döma hunden efter håren. Det går alldeles utmärkt. Och man bör göra det.

Allt man undviker blir en del av den man är. Kanske en större del än det man konsumerar. Konsumtion kan ju ske av ren slump (radion står på, en skitlåt dyker upp, kanske fastnar den) eller tvång (människor med barn tvingas se grällheter som ”Let’s dance” eller ”Idol”).

Aktivt undvikande blir då nödvändigt.

Annars blir vi morötter.

Ser någonting fult och dumt ut så är det som regel fult och dumt.

Det syns redan på omslaget om en cd-skiva är kass. Det syns på trailern om ett tv-program är kackigt. Det syns på Findus-paketet att färdigmiddagen smakar skit. Det syns på ”Arn”-affischen att den är ett oändligt slöseri med vår tid.

Alla kan se det. Alla. Det handlar bara om att lita på sig själv och inte följa John eller reklamkampanjens säljmiljoner.

Det syns ju på bildbylinen här ovan att skribenten är ett miffo – vilken nolla bär hängslen och guldslips? – och de minuter det tar att läsa Virtanen bör hellre ägnas åt Kristian Lundberg, Joyce Carol Oates eller Philip Roth.

Man måste orka stå emot. Det vi orkar välja bort gör oss till vilka vi blir – för vi kan ägna tiden åt något bättre. Vi är våra val – och våra ickeval.

Därför måste man vara tuff mot ”Sommaren med Göran”. Man får inte ge efter för ”Sommaren med Göran”. ”Sommaren med Göran” är ... oooh så obehagligt lockande. Mm en trevlig komedi ... mm sommar ... mm Peter Dalle ... mm David Hellenius ... skratt och blått och sol och enkelt dumt ... nej. Nej.

Nej! Måste stå emot ”Sommaren med Göran”. Inte ge efter. Inte. Inte. Inte låta dumma ”Sommaren med Göran” vinna.