Det känns som det var i förrgår som jag noddade till Daft Punk och Stardusts filtrerade housepop på G-klubben. Men det var 1998.
I förrgår åt jag tacos och tittade på Melodifestivalen.
Tacos och Melodifestivalen. Tacos och schlager! Som ett barn, som en kanonsvenne.
Så kan det gå.
Vägen från housediskobollen på en hipp Stockholmsklubb 1998 till ett formulär A-folkhemsliv 2010 är kanske inte som att emigrera till Ki-Chi-Saga, men ändå en rejäl mental resa.
Melodifestivalen var otänkbar då, åtminstone att kolla den oironiskt. Allt skulle vara högkvalitativt, på riktigt och helst politiskt.
Nu äter jag tacos med Djävulen. Som alla andra.
Jag gillar tacos. Melodifestivalen också, fast den är förödande för kulturen. Man får mer humor med åren.
Tidens gång, däremot, vilken saggig sugga. Hemsk.
Det var väl bara förra året som vi sjöng Suedes ”Beautiful ones” och ramlade hemåt över Skeppsbron klockan halv sex? Inte? Nä, inte alls. Det var 13 somrar sedan.
Att jag tänker på döden just nu, och vet att Stardust sjöng ”Music sounds better with you” just 1998, beror på att jag i veckan är gästredaktör för Musikguiden i P 3 (start kl 19.30 i kväll, tisdag, torsdag och fredag) och spelar soundtracket till mitt liv. Från Guns N’ Roses som barn i Motala till dagens softrock via proggsånger, soul, Håkan Hellström, dancehall, hiphop, gubbrock, indiepop, träskrock och Gud vet allt roligt – ett snävt urval, givetvis, cirka 50 sånger summerar inget liv.
Musik är en hiskelig påminnelse om tidens gång. Innan hade jag spontantänkt att Stardust fanns ”nyss”, eller kanske för fem år sedan. Men, nej, hej då 12 år. Och Oasis klassiker ”Live forever” kom 1994 (samma år som en genomsnittlig modebloggare föddes). Att kolla utgivningsdatum är att hamna i tidschock.
Plötsligt förstår jag dem som inte begriper att 80-talet är rena uråldern, för många, och att de faktiskt blivit 50 år gamla – de känner sig ju som 22 fortfarande. Klockan gick men tiden stod still och snart ska de dö. Vi ska alla dö, du med. Utan att förstå att vi är gamla. Det var ju i förrgår vi dansade till filterhouse.
Tid är bara en måttenhet som hjärnan inte upplever. Allt som hänt känns nära, tidlöst, som hos en demenssjuk.
Bäst att fylla tiden med liv.
Det är sorgligt, obönhörligt, omärkligt och en dag sitter jag i ett vitmålat ålderdomshem med dålig gröt i mungipan och när jag drar min sista dödssuck kommer jag att tro att det var i förrgår som jag tittade på Melodifestivalen och åt tacos.
BABE. Dolph Lundgren. Styltig programledare, men charmen! Och: sångnumret ”A little less conversation”, komplett med våldsinslag och käck dans, krossade allt i Mellon i lördags. Ess.
MP3. ”Ambling alp” med Yeasayer. En hipstertrio från Brooklyn, New York, gör skruvad rock kompad av en timid maskinpark fullpackad med beats, knasiga ljud, skeva synthar och galna ylningar. Ändå är det helt rak, briljant pop. ”Ambling alp” ligger på albumet ”Odd blood”, som har fler Depeche Mode-burgare. http://www.myspace.com/yeasayer.
DVD. ”Brustna omfamningar”. Äntligen går det att hyra Pedro Almódovars tragikomiskt mysiga kärlekshistoria i en videobutik nära dig, mig och alla andra. En av förra årets bästa filmer, om en regissör som blir blind. Såklart med Penélope Cruz.
RESPEKT. Armand Krajnc i ”Mästarnas mästare”. Han valde att nattduellera mot den potentiellt sämsta (en kvinna dessutom, b) för att öka sina chanser att vinna – men han låtsades åtminstone inte lotta som de andra hycklande mjäkhögarna.
DÅRPIPPI. Anna Anka. ”Han kan inte få ner mig på samma nivå”, säger hon om sin make, den respekterade låtskrivaren Paul Anka. Är hon spritt språngandes eller tror hon, verkligen, att någon kan hamna under hennes nivå? En psykologisk gåta, en bisarr böna. Jättebisarr.
SKAMKUDDE. ”Idol”-
Sebastian gör musikalen ”Grease”, svårtartat sågad dessutom. ”Idol”-Sebastian som aldrig skulle sälja ut, som alltid skulle vara credd, som alltid skulle ha integritet. Kunde han inte ha räknat ut att det alltid kommer räkningar som ska betalas? När gör ”Idol”-
Amanda Jenssen Marie Sernheholts roll i ”Grease”?
Fråga Fredrik
Hejsan. Mycket vettig krönika, jag hoppas många lyssnar på budskapet. Det jobbiga i situationen är ju att de som tittar på de idiotiska filmerna också bidrar till att fler idiotfilmer också skapas. Etta på hyrtoppen innebär säkert att det snart kommer en ”Vintern med Göran”.
Det enda tillägget jag skulle vilja göra är att det finns serier som medvetet marknadsförs som idiotiska för att tv-bolagen inte vet hur de annars skall hanteras. Ett utmärkt exempel är Joss Whedons ”Dollhouse” som i trailers och annan reklam utmålas som en blandning av ”Barb Wire” och ”Alias” när det egentligen är en väldigt insiktsfull utvärdering av både teknologins framsteg och vad som gör oss till människor.
Min poäng är att hunden absolut bör bedömas efter håren, se bara till att det inte är husse som gett den lössen. Adam
Svar: Så sant. Att man ”dummar ner” en vettig produkt i reklam och trailers för att sälja den visar att folk dras till sådant som ser dumt ut. Hur gick det såhär, egentligen? En annan lustig sak: ingen har mejlat och sagt att jag gissade fel och att ”Sommaren med Göran” är bra, ändå är den etta på hyrtoppen. Strange.
Välkommen att kommentera på Aftonbladet! Här är du med och skapar Sveriges mest engagerande mötesplats och nyhetskälla med viktig information, argument och synpunkter. Vi litar på att du håller en saklig ton och visar respekt för andra som deltar i diskussionen. Självklart skriver vi inte hatiska kommentarer på Aftonbladet. Och lika självklart står vi för det vi tycker. Kul att du vill vara med!
Med vänlig hälsning Jan Helin, chefredaktör.
Läs mer om kommentarer
...