Svärtan finns i oss allihopa

Komikern Micke Dubois, skådespelerskan Johanna Sällström, Broder Daniel-musikern Anders Göthberg. Unga, begåvade, normala människor.

Och i förra veckan skådespelaren Emil Forselius.

Liksom väldigt många andra blev jag mycket starkt berörd och funderade länge på varför. Alltså längst ner i märgen varför. För hemskheter händer hela tiden, världen är full av misär, elände, hat och dumhet. Men självmord träffar alltid extra hårt.

Till sist tvingades jag inse att det i grund och botten handlar om narcissism.

Det kunde ha varit jag.

Det kan bli jag.

Det kan vara jag som till sist inte ser någon enda annan utväg än att lämna världen, och att lämna mina vänner och min familj med blödande själsliga sår och frågorna: Varför? Kunde jag gjort något? Varför gjorde jag inget? Varför lämnade han mig?

Om en självmördande svärta finns i dessa framgångsrika vanliga personer finns den i mig också. I mina vänner.

I alla. Ingen går säker.

Jag tror att många känner just så.

Det vackra i detta tragiska är all kärlek och allt medkännande som plötsligt värmt upp vårt land. Väldigt många kände djup sorg och delade med sig av den på nätet.

Om internet, inte alls apropå Forselius självmord, skrev Dagens Nyheters kulturchef Maria Schottenius i går:

”...Vi i medierna tänkte oss att kommentarfunktioner efter artiklar på nätet skulle spela en sann demokratisk roll. Och vad fick vi? Pissrännor. Halvrasister, som i otrevlig ton kölhalar olika personer och effektivt håller de intressanta debattörerna borta”.

Så är det tyvärr ofta. En forsande flod av hat, bitterhet, avund och avsky.

Men i veckan har godheten, empatin och anständigheten strömmat in. Precis som när Johanna Sällström tog sitt liv och det verkade som att varannan ung kvinna ville se solen gå upp.

Kanske har inte samhällsklimatet blivit elakare eller hårdare – vanligtvis blir allting bättre – men internet har gjort det fula mer transparent och tydligt. Förr stannade lite ilsket skitsnack vid kafébordet med polarna, det kanske bara var en minutsnabb känsla som inte betydde mycket. Men nu guppar den hårda smutsen för evigt, för alla att läsa – inte minst de påhoppade.

När någon tar sitt liv hänger det ihop med allas våra tillkortakommanden. Vi hade kunnat vara bättre. Vi hade kunnat vara godare.

Vi borde sprida kärlek och vi borde få kärlek. Innan det är för sent. Döden blir den påminnelse som livet borde vara.