Hellström gör mig intelligent

Med enfaldig blick tittar jag på min hiss. Hur lyckas den hitta rätt våning? Hur fungerar den här uråldriga grova mekaniken? Jag har ingen aning, det är ett totalt mysterium.

Jag vet så lite.

Det är deprimerande.

Men jag är tydligen inte ensam.

Vi människor vet nästan inget – men de flesta tror att de vet, läser jag i den fiffiga och varmhjärtat människofientliga nya boken ”Magkänslans anatomi” av filosofidoktorn Kristoffer Ahlström, 30 år och snillrik.

Nästan alla tror att de är duktigare än andra, vilket faller på sin egen orimlighet. I själva verket är de flesta lekmän utan expertis, alltså idioter på grekiska. Filosofen Platon menade att majoriteten därför inte bör ha rätt att delta i samhällsviktiga frågor.

Det hade Platon rätt i, tänk så mycket dum skit vi skulle slippa med en styrande god kunskapselit. Men de praktiska bekymren med ickedemokrati är gigantiska. Idioterna förstår ju inte att de är idioter och kommer att börja slåss istället för att chilla och låta snillena fixa allting till det bästa åt dem.

Ahlström bevisar att vi är stenåldersmänniskor, snubblande nära apor. Vi tar bilen efter 11 septemberattackerna trots att det är oändligt mycket farligare än att flyga. Sådana är vi. Dumhuvuden som fattar beslut på magkänsla.

Fler borde läsa boken. Men det hör till idiotens signum att ägna tiden åt att istället veta bäst, tycka fel och hata högst.

Själv blir jag ofta nedslagen i skorna av att inse att jag vet så lite.

Men då. Som just nu.

Då går jag ned på knä och böjer huvudet inför konsten.

Ofta löser trasslet upp sig, jag kan bli ett med universum, upplyst som en strålkastare, i intellektuell och känslomässig harmoni med något eller någon.

Ett möte sker.

Det kallas kärlek.

Den kompenserar våra tillkortakommanden och får oss att bli lyckliga, förstådda och – förstående.

(Och nej, jag talar inte om Laila Bagge, ”Kungarna från Tylösand”, Marcus Birro eller ”Biggest loser”.)

Just nu heter han Håkan Hellström, igen. Jag hade underskattat den kära gubben. Kanske ett förståeligt misstag efter de två första spåren, ”Saknade te havs” och ”River en vacker dröm”, men oförlåtligt nu när jag lyssnar på hela den fantastiska ”2 steg från paradise”, som släpps på onsdag.

”Man ­måste genom skam... Man måste dö några gånger innan man kan leva”, sjunger Hellström till Annie Lennox-stråkar och den skarpaste svenska melodin sedan Hästpojken. Den går rakt in i blodströmmen. Jag är plötsligt intelligent.

Det spelar ingen roll att jag inte begriper min hiss och att jag normalt är en idiot bland idioter.

Jag förstår allt som Håkan Hellström sjunger och allt han känner. Han talar till mig underbart med ord och musik. Jag förstår, jag älskar. Det är motsatsen till idioti. Det är rock.