Krönika

Håkan Steen

Därför är White The King of cool

Håkan Steen om varför man måste älska Jack White

NÖJE

Man måste älska Jack White.

Han gör precis vad han vill och har en förmåga att ge allt han håller på med en naturlig aura av cool.

Oavsett om det är en First Aid Kit-singel eller ett comebackalbum med Wanda Jackson.

Jack White.
Jack White.

På ett sätt skulle det vara lätt att reta sig på The White Stripes-sångaren. I gitarrdokumentären ”It might get loud” porträtteras han till stor del som någon som tycker att det var bättre förr. Romantiserar gamla bluesgubbar och bygger en primitiv gitarr av rostigt junk.

Men Jack White är inte reaktionär. Han vet bara väldigt väl vad han gillar.

Han föredrar analogt ljud framför digitalt och tycker att musik ska höras live eller på vinyl. Helt enkelt för att det är roligare än datafiler.

Därför byggde han för två år sedan ut sitt skivbolag Third Man Records till ett Nashville-baserat musikkomplex som nu rymmer såväl inspelningsstudio och vinylpresseri som skivbutik och liveklubb.

Där andra celebriteter lägger sina pengar på pälsar och palats ger Jack White ut vinylskivor. Givetvis med egna banden The White Stripes, The Dead Weather och The Raconteurs men också med andra han gillar, som hustrun Karen Elson och talkshowmannen Conan O’Brien (!).

Det är lust som präglar allt på Third Man. Ett Raconteurs-album finns i trettontumsversion och White har även gjort självlysande vinyl och persikodoftande omslag.

Trots att det ofta handlar om ekonomiskt vansinne präglas alla projekt av en naturlig, högst charmerande coolness.

Och koll, inte minst på svensk musik. I sin ”Blue series” med limiterade sjutumssinglar släppte Third Man så nyss som i måndags en singel med Dungen och på måndag kommer en med First Aid Kit.

Inte minst älskvärd är White för sin ambition att lyfta tillbaka bortglömda legendarer till rampljuset.

Minns när han producerade countrydrottningen Loretta Lynn för några år sedan. Nu kan han mycket väl få till något liknande med Wanda Jackson, ”the first lady of rockabilly”.

På sitt kommande, White-producerade album tolkar hon både Amy Winehouses ”You know I’m no good” och Andrew Sisters ”Rum and Coca-cola” och har kvar det fräna raspet i rösten.

Plattan heter ”The party ain’t over”.

Ingen som hör den 73-åriga sångerskan ge sig på Bob Dylans ”Thunder on the mountain” torde kunna invända mot den titeln.

Det är årets hålligång, så här långt.