Krönika

Håkan Steen

Nöjesbladet

Det var roligare förr, när snusket bara antyddes

Läs Håkan Steens krönika

Kastar en blick längst ut till vänster på det här uppslaget och rodnar en smula.

Spotify-listan har förvandlats till rena rama snusktoppen.

Den som följt med på topplistorna ett tag har knappast missat det.

Itunes-listan är förvisso temporärt invaderad av schlager men på Spotify-listan handlar det nästan bara om en enda sak, och titlarna talar sitt tydliga språk: ”Tonight (I’m fucking you)”, ”I just had sex”, ”S&M”. Det är egentligen lite orättvist att inkludera ”Jag kommer” och ”Mikrofonkåt” i den uppräkningen men titlarna passar onekligen bra in i sammanhanget.

Vad är då nytt i detta, undrar ni. Popmusik har ju alltid handlat väldigt mycket om sex.

Helt sant. Men genom hela pophistorien har det framför allt gått ut på att antyda.

Till en början av nödvändighet. ”One night” med Elvis Presley hade troligen inte fått många radiospelningar i det konservativa 50-talets USA om han sjungit ”one night of sin is what I’m now paying you for”, som Smiley Lewis originaltext löd.

Omskrivningar blev en konstart i sig, praktiserad främst av den tidens blues- och r’n’b-artister. På ytan handlade Dinah Washingtons ”Big long slidin’ thing” om en trombon och när Wynonie Harris sjöng ”Keep on churnin’ (till the butter comes)” var det förmodligen bara mycket små barn som tänkte på mejeriprodukter.

Det sättet att skriva om sex har präglat popmusiken sedan dess. Man berättar inte rakt ut men alla fattar ändå. Det är möten i djungeln, morgnar mellan bergen och otaliga varianter med godis och kärlek som tas och ges tum för tum.

Undantag finns givetvis i mängder. Divinyls var oväntat tydliga i ”I touch myself”, George Michael ännu mer rakt på i ”I want your sex” och gör ni en sökning på Eddie Meduza i Spotify hittar ni både det ena och det andra.

Men framfört allt har omskrivningarna handlat om spänning, att det inte kittlar lika mycket att tala klartext.

Så vad det säger om vår tid att Enrique Iglesias, The Lonely Island och Rihanna gör just det, och att det ligger fler ”explicit versions” än någonsin lite längre ner på listan, går det förmodligen att skriva långa analyser om.

Jag, som möjligen både är gammal och pryd, nöjer mig med att konstatera att det i just det här specifika fallet var roligare förr.