Recensenterna gav inte Whitney en chans

I juni 2010 kom Whitney Houston till Stockholm och Globen på sin stora comebackturné, ”Nothing but love world tour”, hennes första på tio år och en resa som i förväg beskrevs som sångerskans stora återkomst efter det oväntat lyckade albumet ”I look to you”.

Men Whitney fick aldrig någon riktig chans. Efter alla år av rubriker om missbruk och misshandel var hon redan stämplad som ett vrak i medierna, och när det efter tidiga konserter på turnén hördes missnöjda röster om darrig röst och sviktande skärpa från både kritiker och fans eskalerade vrakvinkeln i medierna under turnéns gång.

Inför stockholmsspelningen hade vi läst regelrätta lustmord i rapporterna från konserterna i Köpenhamn och Stavanger och jag ville egentligen inte alls gå dit.

Och måhända var det inte en ”bra” konsert. Jag satte betyget två plus, vilket betyder godkänt, men showen var långt ifrån den veritabla dikeskörning som jag hade fruktat. För jag såg en Whitney Houston som verkligen kämpade, som tveklöst ville visa världen att hon fortfarande kunde och emellanåt lyckades med det.

De nya ärren i rösten gav inte minst de mognare numren en rörande värme och trovärdighet. Framför allt skapade publikens värme och kärlek en väldigt speciell stämning, alla ville att Whitney skulle klara av det här.

Få konserter från senare år har lämnat starkare spår hos mig och jag förstår alltjämt inte vad det var som lockade fram den där slaktarmentaliteten hos vissa kollegor.

Visserligen var Whitney inte längre det under av soulpopperfektion som hon varit när hon debuterade på 80-talet men när blev det intressant med en soulsångerska som vägrade låta livserfarenheterna höras?

När blev det relevant att bara beskriva en konsert utifrån vad som händer på scenen? I min värld har recensentjobbet alltid handlat om att försöka skildra upplevelser.

Och kan det vara så att de hårda sågningarna hade någonting att göra med mediedramaturgi? Att det är mer lockande och tacksamt att skildra den en gång så perfekta soulprinsessans fall än det är att notera minskad scenrörlighet och nya röstsprickor hos någon som Bruce Springsteen?

Jag vet inte. Allt jag vet är att Whitney Houston var en väldigt mänsklig artist som vågade blotta sina svagheter.

All respekt för det.