Danmark slår oss i festivalkampen

Beth Ditto visar att hon gillar Roskilde 2012.
Foto: BJÖRN BERGENHEIM/ROCKFOTO.NU
Beth Ditto visar att hon gillar Roskilde 2012.
NÖJE

Roskilde ändå. Så överlägsen de svenska festivalerna på så många sätt.

Inte minst brinner publiken fortfarande för musik.

Håkan Steen.
Håkan Steen.

Återvänder till Roskildefestivalen efter tre års bortavaro och inser hur mycket jag har saknat den.

Framför allt är Roskilde en påminnelse om att det fortfarande går att vara en stor festival och ställa publiken nyfikenhet på musik i centrum.

Där My Morning Jacket, som på egen hand har sålt ut Madison Square Garden i New York, spelar för en halvt öde parkeringsplats på Peace & Love är det spikat, riktigt knökat, tjugo meter utanför tältduken när svenska First Aid Kit gör en fantastisk konsert i Roskildes Odeon-tält.

Att åka till Roskilde handlar om mycket men den veritabla anstormningen till näst intill varje konsert visar tydligt att folk fortfarande främst kommer för musiken. 

I Roskilde känns det som att varje bokning är gjord av en genomtänkt anledning. Artisterna är här för att de har någonting att berätta. Bokarna vet vilket pussel de ska lägga för att få ihop den unika atmosfär som på senare år har börjat gå under beteckningen ”the orange spirit” (efter färgen på största scenen). Det ska vara Machine Head på orange scen men minst lika viktigt är att legendariske Rubén Blades får chans att ställa till med böljande salsotek på klubbscenen Cosmopol.

Givetvis spelar budgeten in. Ingen svensk festival kan lägga 13 miljoner på Springsteen och ha pengar kvar till resten av programmet.

Men mer handlar det om Roskilde-bokarnas självförtroende. De känner verkligen sin egen festival, och vet vilken kraft det ligger i att lyckas överraska sin publik.

Dessutom förstår Roskilde bättre än någon annan festival att hela upplevelsen är viktig. 

Där Smålandsrullen är en oas i en svensk festivalöken av ljumna pizzabitar kan man i Roskilde äta italienskt, grekiskt, till och med palestinskt.

Sedan spelar det givetvis roll att Roskilde äger rum i Danmark och inte i Sverige. Det finns barer med ambitiösa drinkmenyer och på scenerna spelar man så högt som musiken kräver.

Men ändå. Mest handlar det om tron på musiken.

Mängden svenskar i Roskilde har minskat de senaste åren, vilket är synd, särskilt för dem som aldrig fått chansen att uppleva festivalen.

Under helgen i Danmark får jag nämligen ständigt samma tanke i skallen:

Så här bra kan det också vara.