Lykke Li låter som Lynchs själsfrände

Håkan Steen.
Håkan Steen.
NÖJE

David Lynch är kanske inte popvärldens frälsare.

Men det går väldigt lätt att häpna över hur modern musik den 67-årige mästerregissören gör på sitt nya album.

Ända sedan debutfilmen ”Eraserhead” 1979 har David Lynch varit en del av rockkulturen. Estetiken och atmosfären i hans egensinniga filmvärld har alltid bottnat i samma sorts surrealistiskt suggestiva mörker som mycket av den bästa musiken.

Inte minst har musik alltid spelat en betydande roll i Lynchs filmer.

Sättet som han använder gamla romantiska 50-talslåtar av Roy Orbison och Bobby Vinton i ”Blue velvet” utgör en betydande del av den drömska stämningen.

När ni tänker på tv-serien ”Twin peaks” gissar jag att ni samtidigt hör ledmotivet ”Falling” med Julee Cruise (skrivet av Lynch och Angelo Badalamenti) i huvudet.

”Wild at heart” har inte bara massor av Elvis-referenser utan är i sin form i princip en enda lång rockvideo.

Även i nyare filmer som ”Lost highway” och ”Mulholland drive” har förtätningen till stor del kommit från musiken, som Lynch delvis skrivit själv.

På senare år har han de facto varit mer artist än regissör. Han spelade en central roll när Danger Mouse och Sparklehorse-mannen Mark Linkous gjorde albumet ”Dark night of the soul” 2009 och för två år sedan kom första skivan helt i eget namn, ”Crazy clown time”.

Nästa vecka släpps uppföljaren. ”The big dream” är ett slags noir-möte mellan gammal blues och modern electronica och måhända hör inte Lynchs pratsångsblues till årets allra mest omtumlande musik, även om jag verkligen gillar hans tungt ekande version av Bob Dylans ”The ballad of Hollis Brown”.

Vad som däremot är omöjligt att tänka på är hur väl Lynchs musik placerar sig själv i samtiden. Vilket troligen till stor del handlar om att han inte är ”riktig” musiker utan kommer in i musiken med andra ögon och utan det bagage av förväntningar från publiken som artister ur hans generation släpar runt på.

Således låter Lykke Li som Lynchs själsfrände när hon dyker upp och sjunger på projektets bästa spår, singeln ”I’m waiting here”. En ballad som mycket väl skulle kunna ha varit hennes egen.

Varför inte ett helt Lykke Lynch-album nästa gång?