”Han visste ju – det blir inget mer efter det här”

NÖJE

En blek, tunn man med eldrött hår, slutna ögon och en blixt målad i ansiktet fyllde upp större delen av väggen i mitt tonårsrum.
David Bowie var inte bara en idol utan blev ett slags riktmärke att navigera hela tillvaron efter.
Ingen artist kommer någonsin att betyda mer.

De sa att David Bowie var slut, att magin var över och att han hade sålt sig med ett ytligt album för att få hits. Men jag älskade ”Let’s dance” våren 1983. Jag var tolv år och det var min första Bowie-skiva.
På sommaren samma år spelade han på Ullevi i Göteborg, kvällstidningarna gjorde bilagor om de två konserterna och det gjorde fysiskt ont att vara för ung för att få vara där.
Då hade jag nämligen hunnit hitta till ännu mer Bowie, inte minst låten ”Life on Mars?” och albumet ”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars”.
 

Balladen ”Life on Mars?” var det vackraste jag dittills hade hört, att lyssna kändes som att kliva in i en annan, betydligt mer spännande värld. Jag hade ingen aning om vad Bowie menade med rader som ”It’s on America’s tortured brow/That Mickey Mouse has grown up a cow” – det har jag fortfarande inte – men sättet han använde orden på, och inte minst hur han sjöng dem, var så mycket mer drabbande än allt annat.
Resten av 80-talet handlade för mig inte så mycket om 80-talet som om Bowies 70-tal, den period då de mest klassiska albumen släpptes, de som i dag framstår som en så väsentlig del av den moderna popkulturens själva arkitektur. Skivor som ”Hunky dory”, ”Low” och ”’Heroes’” har inspirerat otaliga artister, författare, filmmakare, formgivare och allmänt kreativt tänkande människor sedan dess.

I en rockkultur där det autentiska ofta hyllas som det finaste uppfann Bowie alter egon. Han blev den han för tillfället ville vara. Perspektivet var konstnärens snarare än sångarens. Idén, och hur han presenterade och paketerade den, var det väsentliga.
Musiken blev inte mindre känsloladdad för det, tvärtom.
Glamrockstjärnan Ziggy Stardust från rymden, dandyn som gjorde ”plastic soul” på ”Young americans”, den ”galne aristokraten” The Thin White Duke på ”Station to station”. Nya världar för varje album, konstant fascinerande. Dessutom fungerade varje Bowie-steg som ett slags vägvisare, till annan musik men också till film och litteratur, som George Orwells ”1984” eller Stanley Kubricks filmatisering av Anthony Burgess ”A clockwork orange”.

Affischen i mitt tonårsrum, med bilden från omslaget till albumet ”Aladdin Sane”, visade upp en oändligt cool rockstjärna men också ett slags sårbarhet som ställde traditionella föreställningar om manlighet på ända. Oändligt mycket värt för en osäker och blyg tonåring med andra sorters drömmar än de som värderades högst i högstadieskolans korridorer.
Även rollen Bowie tog sig an på ”Let’s dance” och den följande jätteturnén kändes i efterhand som en idé, som att Bowie hade bestämt sig för att bli den internationella stadionstjärnan och blev det, för att utforska även den sortens figur.
Frågade man honom själv, vilket jag slutligen fick chansen att göra för en intervju till musiktidningen Sonic i New York 2002, tonade han gärna ned de ständiga beskrivningarna av honom som ”rockens kameleont”, och menade han att han hade skrivit låtar om samma saker under hela sin karriär:
– Det finns en väldigt tydlig linje genom allt jag har gjort. Det handlar alltid om isolering, alltid om själsligt sökande, rädsla och ångest. Det är det jag alltid har skrivit om, det är det jag behärskar och förmodligen det jag alltid kommer att skriva om. Jag kan inte skriva om världsläget, jag är ingen protestsångare. De få gånger jag försökt har resultatet blivit fruktansvärt pinsamt.

Bowie var då aktuell med ”Heathen”, ett album där han för ovanlighetens skull lät som att han och producenten Tony Visconti knöt an till sin egen gemensamma historia. Jag hade tvekat både en och två gånger inför att åka i väg och träffa min gamle hjälte, livrädd för att rasera någon slags bild. Men jag gjorde det givetvis, och Bowie var hur trevlig, sprudlande och inspirerad som helst under tjugo alldeles för korta minuter. Särskilt när han febrade om hur han just hade upptäckt nya artister som Mouse On Mars och The Lonesome Organist
Själv tyckte Bowie inte att han tittade bakåt utan bara knöt an till sina klassiska teman ännu en gång:
– Man skulle kunna tro att om man skriver för mycket om samma sak får man slut på saker att säga, men så är det inte alls. Många romanförfattare skriver om samma sak hela livet, det är hur de angriper ämnet från olika håll och skeden av livet som gör det intressant. Det går att göra sitt fält ganska litet men i stället utforska det väldigt noggrant.

Jag har burit med mig de två citaten sedan dess, för jag inser att de går igen i så mycket av den kultur jag verkligen bryr mig om.
Inte minst tänker jag på det när jag lyssnar på det nya albumet ”Blackstar”, som plötsligt framstår som den vackraste sorti en artist någonsin har gjort. En sista kraftansträngning, ett farväl som genomsyras av precis den gränslösa nyfikenhet och konstnärliga hunger som utmärkte alla de klassiska skivorna. 
”Lazarus”, albumets starkaste låt, är de facto något av det allra bästa Bowie har spelat in. Men just nu kommer texten alldeles för nära. För han visste ju. Det blir inget mer efter det här.
Look up here, I’m in heaven
I’ve got scars that can’t be seen
I’ve got drama, can’t be stolen
Everybody knows me now”

Sov gott, David. Tack för allt.

Allt om David Bowies död

DAVID BOWIE DÖD: Hustruns starka farväl

EXPERTEN: Bowie hade rätt - Liv kan finnas på Mars

BILDEXTRA: Stjärnans liv och karriär i bilder

LÄSARNA: Så minns vi David Bowie - läs chatten

VÄRLDSSTJÄRNORNAS HYLLNINGAR: ”Jag är förkrossad”

TIDNINGSETTAN PÅ DÖDSDAGEN: ”En ny dag för Bowie”

SONENS FINA HYLLNING: ”Kärlek till er alla”

STEEN OM MÖTET MED BOWIE: ”Han var fantastiskt sympatisk”

TOG FARVÄL – GENOM VIDEON: ”Lazarus” regisserad av svenske Johan Renck

BILDEXTRA: Världen i sorg

SÅ MINNS DE SVENSKA STJÄRNORNA BOWIE: ”Han var allt jag hade som mobbad tonåring”